Går sönder inombords.
Jag sitter illa till och vet varken ut eller in och känner att jag snart går sönder.
Från början:
Jag är sambo med en tjej. Hon hade 3 barn sedan tidigare (+ett i himlen). 3 pojkar i åldrarna 11, 13 och 14. Yngste har ADHD och autism och bor hos oss på heltid. De andra 2 på heltid hos deras pappa. På helgerna är de alla här eller alla där.
Vi har en gemensam pojk på 1,5 år som är min första. (Och även min sista)
Min mamma (alltså min sons farmor) är upp över öronen i extas över sitt första och enda barnbarn och hela hennes liv verkar nu handla om hennes barnbarn.
Varenda gång vi pratas vid på telefon så pratas det om när vi kan ses, varför vi inte ses oftare, att vi träffas för sällan och hur jobbigt de tycker att det är att gå och vänta och inte veta när vi kan ses osv. osv...
De gånger de har träffat honom så har min mamma varit på honom som ett plåster och har svårt att känna av när hon är FÖR på, vilket gör att han blir osäker och ledsen. Han förstår ju vem hon är eller varför hon riktar så sjukt mycket uppmärksamhet åt honom.
Jag förstår att detta är problematiskt men min sambo tycker detta är ett ENORMT problem. Och även att jag inte säger ifrån direkt till min mamma när hon behöver backa av och ge honom lite utrymme.
Så min sambo har sagt att mina föräldrar inte får träffa pojken utan att hon är närvarande och kan avbryta när hon ser att min mamma går för långt.
För övrigt, så är vår vardag fullspäckad med rutiner och strategier för att få vardagspusslet att gå ihop. Plus att 11-åringens vardag kräver ytterligare uppmärksamhet. Och när här är barntomt, så jobbar min sambo.
Resultatet är att vi typ aldrig kan ses. Alls.
För vi har inte tid. Och allt måste planeras och förberedas i god tid och det dyker alltid upp nåt som gör att alla planer går om intet.
I våras fyllde 11-åringen år och sambon bestämde att vi skulle fira på ett lekland. Smidigast så. men även att min son inte behövde åka med av flera anledningar.
Då blev jag väldigt paff och visste inte vad jag skulle göra... Så jag gjorde ingenting.
Å ena sidan skulle jag naturligtvis bjudit in mina föräldrar eftersom man inte ska särbehandla barnen och mina föräldrar också vill vara delaktiga i vår familj mm.
Å andra sidan visste jag hur bottenlöst besvikna de skulle bli när deras barnbarn inte var närvarande.
Så jag fick panik. Och bjöd inte in dem.
Och det tycker min sambo var så dåligt gjort, så nu är inte mina föräldrar ens välkomna på sitt barnbarns födelsedag.
Jag har stått på mig mot min sambo och sagt att "jag vet att jag gjorde fel 8ch det kan jag erkänna. Men att mina föräldrar inte ska få fira lillens födelsedag? Det kan du glömma!"
Men hon står på sig. "Man får inte särbehandla barnen!!"
Så antingen prioriterar jag min sambo, eller mina föräldrar här... Och jag klarar inte av detta.
Vad ska jag göra?