Min sambo förstår inte att hon är allvarligt sjuk
Under drygt fyra månader har min sambo haft en ätstörning. Ingen klassisk anorexia där hon vill gå ner i vikt. Hon har hela tiden velat äta men har inte kunnat. Det började med en panikångestattack. Sedan dess har hon fått ångest när hon ätit. Hon har gått ner från ca 65 till ca 45 kg.. Hon äter 10-20% av vad som är normalt. Senaste månaden har det snarare blivit sämre än bättre.
Under 2 månader har jag uppmuntrat henne att söka hjälp. Men hon har inte velat göra det. Andra personer har frågat om hon är sjuk. Hennes mamma har uppmanat henne att söka hjälp. Och vår son i övre tonåren har uppmanat henne att söka hjälp.
Senaste två veckorna har jag varit tydligare med att be henne söka hjälp. Sagt att alternativet kan bli att hon blir tvångsomhändertagen. Men hon har inte lyssnat. Hon erkänner inte att hon har en ätstörning och ingen ska tvinga henne att söka hjälp.
Förutom ätstörningen finns det självmordstankar.
Har pratat med sjukvården (tack region Skåne för bra bemötande och råd) som uppmanat mig att ta med henne för att träffa en läkare på akutpsykiatrin. Hon har avböjt.
I veckan pratade jag med vårdcentralen som var på väg att ta in henne med tvång men efter några turer gick hon med på att träffa en läkare.
Hon kom hem från läkarbesöket och var riktigt ledsen och besviken på mig för att jag tvingat henne att ta emot vård. Hon kallar mig förrädare och kräks över mig och gör allt hon kan för att trycka ner mig som människa. Nu vill hon inte prata med mig. Likt de senaste 4 veckorna svarar hon inte när jag frågar hur hon mår. Hon kan inte längre lita på mig, säger hon. Hon har hotat att ta livet av sig. ?Då får vi se hur nöjd du är med att du ?hjälpt mig!?
Det här är självklart inte roligt.
Nu hoppas jag bara att hon får vård. Och att hon någon gång kan se varför jag gjorde det jag gjorde. För att jag bryr mig om henne och jag inte vill se henne försvinna framför mina ögon.
Borde avsluta med en fråga, och då är det väl ändå så utifrån att jag kanske har en släng av medberoende, om jag gjorde rätt som kontaktade vården.
Vad hade varit alternativet?
Råd för vår fortsatta resa?