Barn som tar avstånd från förälder

Måste ju ligga något bakom hans beslut. 

Jag förstår det gör ont hos dig. Men det är nog inget emot hur ont det gör i honom. Inga lätta beslut det där. Sedan om det beror på honom själv, er eller både och, är svårt att säga.
Men inte sällan ligger det väl saker bakom. Och får han lite distans kanske det går att närma sig igen.

Du tror inte det finns en självklar anledning till hans beslut om du tänker efter?

Tråkig situation men det finns nog inget du kan göra just nu mer än att respektera det. Är det någon särskild anledning till att han inte umgås med farmor/farfar, fastrar/farbröder? Aldrig gjort kanske?

Vet din andra son något om anledningen?

TS får nog rannsaka sig själv, det finns säkert en anledning till avståndstagandet, hur gick till exempel skilsmässan från sonens biologiska mor till? Sköttes den snyggt? Var TS snäll mot sin exhustru nr 1 under äktenskapet? Även dålig behandling av exhustru nr 2 kan ligga TS i fatet. Man bestämmer alltid i livet vem man vill vara, vissa handlingar kan inte göras ogjorda och att be om förlåtelse för begångna fel är att komma undan alltför lätt. Sanningen kommer alltid ifatt och det är det som nu har hänt.                                                       

Det fanns en lång tid när jag hade skrivit som du (jag har själv tagit avstånd från en förälder som betett sig illa) men idag är jag inte lika säker.

Det finns faktiskt även unga vuxna som bara mår så dåligt i sig själva (svårt med studier, vänner, partners?) att de isolerar sig från sin familj, blir deprimerade och bara raderar sig själva socialt, också.

Om det skulle vara så tror jag att TS borde försiktigt visa att han ändå finns där, om sonen skulle ångra sig/vilja ha stöd?

Kanske med ett brev, som inte blir lika påträngande eller personligt som ett besök eller samtal.

Detta är nog en rätt trolig anledning till sonens avståndstagande.Vanligare än man vet och vanligt att den som burit sig illa åt inte har en aaaning om det eller tycker att beteendet var fullt berättigat.Inte riktigt friskt, narcissistiskt kanske.

En vän, numera före detta vän p g a hans beteende, skilde sig efter nästan 20 års äktenskap. Han "försvann" på förmiddagen samma dag som vi vänner och hans släkt skulle fira hans femtioårsdag. Det var kaos, tre förtvivlade barn och en fru som inte fattade någonting. Jag och min man såg till att han blev anmäld  försvunnen efter två dygn men han hörde av sig efter några dagar. Han hade uppenbarligen planerat avvikandet, för han hade packat en del kläder och - visade det sig senare - passat på att tömma makarnas gemensamma konton inklusive barnens banktillgångar. Ingen förklaring till försvinnandet gavs. Jag och min man yrkade på att träffa honom och han var då arrogant och avståndstagande, långt ifrån den man vi tidigare kände. Sin fru och sina barn vägrade han att träffa. Han skulle flytta långt bort, det var redan arrangerat. Han hade gjort mycket i smyg.
Det blev en smutsig skilsmässa där han på allt sätt försökte att ekonomiskt förinta sin fru och barnen. Han vägrade t ex  att betala underhåll för dem. Skrev till dem att han inte kunde träffa dem utan sköt det på framtiden tills när de var vuxna!!! Aldrig ett kort eller present på födelsedagar eller julklappar. Ingenting. De är vuxna nu alla tre och har egna familjer. Ingen av dem har någonsin mer träffat sin far och har deklarerat att det sv*net vill de inte ha kontakt med (han har försökt ett par gånger). Deras mor är sedan länge lyckligt omgift och fortfarande en mycket god vän till mig
,
Ja, det är en historia med mycken tragik, men jag förstår de tre barnens kontaktvägran. De kom att att stå mina egna barn och min familj mycket nära.
Deras far är numera inkvarterad på ett äldreboende i annan del av landet och har såvitt jag tagit reda på ingen nära person i sitt liv. Så kan det gå.

Hur var hans uppväxt? Hur mycket fick han vara med och bestämma? Hur mycket bråk var det hemma? Hur gränssättande var ni som föräldrar?

Jag har träffat flera som tagit avstånd från en eller båda sina föräldrar. I några fall handlar det om någon stor, tydlig händelse (mamma uttalade sig rasistiskt om min partner), eller flera händelser (pappa slog mig ofta när jag var liten och har aldrig bett om ursäkt). Ett fall var helt enkelt många små inte så tydliga händelser (mamma är inte en hemsk människa egentligen med det TAR så otroligt mycket energi att umgås med henne att jag ORKAR faktiskt inte!).

Inget av fallen har, från avståndstagarens sida i alla fall, varit utan grund. Inte alla har förklarat för sina föräldrar varför. Men en anledning finns!