Anonym (Hennes vilja) skrev 2023-04-19 23:08:16 följande:
En mycket svår situation och jag känner genuint med dig.
Jag anser att den enda möjligheten är att hon måste ha en egen stark vilja, hon måste själv inom sig ha en tydlig och stark motivation att hon verkligen vill det, om det ska vara möjligt.
Ju mer du ligger på, ju mer stark vilja du visar så ökar risken att hennes vilja minskar eller att hon medvetet eller omedvetet motverkar sin vilja.
Hon behöver komma på det själv, utan att du säger något och utan att motivationen ska komma från dig.
Hur det ska kunna ske och om du kan göra något åt det är svårt eller omöjligt att säga.
I mitt eget fall slet jag med det i flera år, och framförallt slet jag med att försöka motverka uppbrottet i ett och ett halvt år.
Verkligen slet och jobbade med problemet.
Särskilt mot bakgrund att jag redan hade erfarenhet från en tidigare skilsmässa.
Läste på och skaffade mig kunskap och information. Ökade min förståelse för relationer, för kvinnor och människor och för "min" kvinna. Jobbade massor med mig själv. Terapi, enskild och i par, och gick igenom hela programmet, verkligen seriöst och efter min absolut bästa förmåga. Jag lyckades förstå mig själv, komma till avgörande insikter och tom att förändra mig själv på en eller två viktiga punkter.
Jag sparade inte på någon ansträngning.
Men allt var ändå fel och mina ansträngningar var förgäves.
Till slut tvingades jag att ge upp och acceptera att det var över och hon blev mitt ex.
Kanske för att trösta mig, kanske för att reparera min skadade självkänsla, kanske för att se om jag lärt mig något väsentligt, kanske för att se om det jag lärt mig under processen hade gjort mig till en bättre människa, kanske pga av flera andra orsaker, så inledde jag ganska snabbt en relation med en mycket attraktiv kvinna. Vi fann varandra på ett fantastiskt sätt.
Jag försökte vara vidsynt. Det kan inte vara möjligt träffa någon så snart och att det så snart ska kunna utvecklas till äkta kärlek? Jo, det verkade faktiskt vara möjligt att något sådant skulle kunna hända.
Då vaknade min sambo, alltså mitt ex.
Då helt plötsligt hade hon hittat sin egen starka vilja, då hade hon helt plötsligt drabbats av en obändigt stark motivation att få mig tillbaka och att reparera vår relation.
Hur det gick, och hur det gick till, är en lång historia men för att fatta mig kort valde jag till slut att gå tillbaka och att reparera relationen med min sambo, och tillbaka till familjen.
Det är nu fem år sedan.
Jag och vi har aldrig behövt ångra en enda sekund.
Vi är lyckliga för att vi valde rätt och vår kärlek och respekt för varandra, respekten för att vårda vår kärlek och vår relation, är större och bättre än någonsin innan. Vi är var och en för sig bättre människor än innan och vi är mycket bättre människor tillsammans i en mycket bättre relation.
Vi har kommit till många viktiga och goda insikter.
Det som plågar mig ibland, fortfarande efter fem år, är att jag djupt sårade en annan människa, som redan hade kommit att betyda mycket för mig och som hade börjat tro på en framtid för oss två. Och det plågar mig att jag aldrig har rett ut saken med henne, har aldrig riktigt genuint bett henne om ursäkt, för min förmåga räckte inte till att klara det.
Men jag är ändå helt övertygad att jag och vi gjorde rätt och att det var det bästa valet för alla inblandade.
Vi har ju liksom haft en del kriser i förhållandet precis som andra, men vi har tagit oss igenom dem. Vi gick i parterapi ett år efter vårt andra barn kom då hon hade blivit psykiskt dålig efter förlossningen. Vi behövde någon att kunna medla mellan varandra för hur vi skulle uppfostra barnen. Sen började vi hitta varandra igen 2021, men sen på hösten hände det väldigt mycket, vi fick vattenskada på huset, jag började plugga och fick mindre inkomst, samtidigt som det tog energi att få äldsta barnet till skolan pga diagnos vi inte visste då. Studierna skedde även på distans pga pandemin och jag fick ingen ro varken på biblioteket (ungdomar överallt) eller hemma de gånger barnen eller mitt ex var sjuka och hemma. Min självkänsla hade sjunkit och jag hade väl blivit mer av att försvara barnen då jag tyckte hennes uppfostran var för hård, mycket pga min mamma som hävdade och påpekade för mycket.
Blev för mycket helt enkelt, och jag blev överhopad och stressad och irriterade mig på allt. Hade för hög ribba för studierna och var arg för att jag inte fick ro. Blev avundsjuk på att hon hade tid och ork att gå och träffa kompisar och gå ut med jobbet och hade råd med mer saker. Att hon verkade ha mer tid och ideer att göra saker med barnen. Och så fick vi covid i början av förra året, kom inte ifrån varandra på en vecka och blev bara irriterade när vi inte kunde få egentid.
Sen matade min mamma i mig massa gift i att mitt ex gjorde fel i uppfostran, att hon var dum mot mig och påstod att mitt ex inte ställde upp, att jag måste jobba extra för att inte förlora inkomst. Och med min dåliga självkänsla så gick det ut över henne. Min mamma gillade inte mitt ex från början, än mindre hennes föräldrar. Hade helt annan syn på vad som var viktigt, pengar, ändå ville hon inte stötta oss när ekonomin sviktade med vattenskadan.
Har ju av rent dåligt samvete försökt undvika konflikter med min mamma och då jag får dåligt samvete om barnen inte får träffa henne. Även i samband med flytt och bodelning har hon matat i att det görs på fel sätt, osv. Har inte gått att säga emot eller hävda något annat för då har hon blivit sur. Sen att jag velat ha en dörr öppen om det skulle krisa i framtiden. Idag är jag dock så jävla trött på henne. Har sagt att ja inte vill diskutera nånting om mitt liv.
Sen när mitt ex sa att hon ville flytta isär gick vi åter i terapi en kort period. Det kom som en chock även om hon antytt det redan på vintern. Vi hade inte kunnat prata som folk då jag var irriterad. Sökte samtalsstöd hos vården men fick en terapeut som inte kunde känna av situationen. Jag minns att jag tog upp på parterapin att jag ville försöka igen. Men då hon hade bestämt sig blev jag bara irriterad och besviken och ledsen under året som gick. Försökte dra ut på allt som att söka lägenhet och packa. Samtidigt gick räntorna upp och kände mig skyldig att jobba mer, och när hon inte visade någon tacksamhet blev det som en ond cirkel.
Min syster hade gjort samma, dock hade de bara flyttat isär på prov, något jag föreslog men inte gillades då vi fortfarande hade varit som sambos menade hon. Vet inte hur länge syrran bodde isär.
Sen jag pratade om att dra ner på skolan eller ta en paus så lyckades min mamma påverka mig att inte göra det, att det var viktigt med pengar och högre lön.. vilket tyvärr gjorde situationen ännu mer bedrövlig.
Mitt ex har ju sagt att hon tror att jag kommer halka tillbaka i samma onda cirkel igen om några veckor. Att det här bara är en tillfällighet. Hon har känt att hon inte vågat göra saker själv utan att besvära mig. Jag vet inte varför men kände då att jag inte hade energi att ta hand om barnen själv när hon åkte iväg på saker, så blev nog irriterad över det.
Så jag förstår om hon tyckte det var jobbigt. Och jag inser att jag borde ha lyssnat på mig själv mer, det är mycket därför jag inte vill prata med min mamma för att hon påverkat mig så mycket i fel riktning.
Jag känner att jag är beredd att göra allt jag kan för att få upp mitt självförtroende, respektera och lita på henne och ge henne mer utrymme, men är så rädd att det inte kommer hjälpa. Att hon inte kommer hitta viljan.
