Vet inte hur jag ska reparera mitt misslyckande som förälder
Pappan till mitt barn blev våldsam mot mig under graviditeten. Jag lämnade honom men han fortsatte hota, trakassera och göra livet till ett helvete för mig.
Jag polisanmälde och gick igenom otaliga tvister i rätten för att skydda barnet från honom. Han spårade ur alltmer och rätten såg honom som ett hot även mot barnet.
Jag hade nästan inget stöd medan allt det här pågick. Jag levde som i en skräckfilm eftersom pappan ringde dygnet runt och stod utanför mitt hus om nätterna. Trots att han var dömd för brott mot mig fick han inget kontaktförbud. Trakasserierna ha pågått i nästan 15 år men han har bara fått kontaktförbud en gång,
Jag var väldigt lycklig över mitt barn och vi hade ett bra liv trots allt. Vi har alltid haft kul ihop och gjort en massa roliga saker tillsammans. Jag prioriterade barnet framför allt. Jag la all min tid, kärlek och resurser på barnet.
Samtidigt kämpade jag med PTSD. Jag hade svåra sömnproblem och var på helspänn nästan jämt. Jag kunde få utbrott när stressen blev för mycket, aldrig på barnet men h*n var ju tyvärr där.
Jag har aldrig skrikit eller sagt elakheter åt barnet. Jag har världens tålamod med barnet men situationen, som förvärrades med tragedier och sjukdomar i min familj, gjorde att jag bara bröt ihop ibland.
Jag avskydde mig själv för det. Vi pratade om det och jag sa förstås förlåt. Jag gick i terapi för att få verktyg att hantera utbrotten men eftersom situationen med exet aldrig tog slut var det svårt ändå.
Det finns inga ursäkter. Nu när mitt barn snart är vuxen pratar vi om det när h*n vill. Jag går aldrig i försvar, även om det h*n säger inte stämmer ibland, utan h*n måste få äga sin egen upplevelse.
Jag såg också till att h*n fick en psykologkontakt för att kunna prata om det med en utomstående frikopplad från mig.
Numera vet h*n varför jag mådde som jag gjorde då. Tyvärr har pappan börjat hota och trakassera även barnet (också polisanmält), så h*n förstår mer om hur min tillvaro såg ut då.
När vi blir osams ibland om vardagliga saker som städning och läxor utan bråk och skrik så kan h*n dra upp det här med utbrotten. Jag förstår att det kan vara en association så jag lyssnar bara och säger förlåt, men ibland känns det som om h*n använder det emot mig eftersom h*n vet att det tar hårt och att jag känner en enorm skuld över det.
H*n kan till exempel säga att jag aldrig har sagt förlåt för det, vilket alltså inte alls stämmer. Jag har lyssnat och sagt förlåt otaliga gånger och jag kommer alltid att säga förlåt om h*n tar upp det igen.
Jag vet inte hur jag ska reparera det här. Jag har funderat på om vi ska gå i terapi tillsammans men h*n är inte intresserad av det. Jag tror att det skulle vara bra om h*n fick ta upp det och sätta ord på sina känslor under lugna former.
Har ni några råd? Jag säger inte det till barnet men jag mår så fruktansvärt dåligt varje gång h*n tar upp det. Jag vet inte vad jag ska göra. Det går kanske inte att reparera men jag vill göra allt jag kan.