Nackdelar med diagnos? Fördelar?

Fördelen: kan få råd om strategier för att klara vardagen, skolan kan ansöka om pengar för insatser som assistent

Nackdelen: stigma, personen kommer för alltid att bli sedd på ett annat sätt av alla som vet om diagnosen, oavsett om de inte ser det på ett negativt sätt men det finns så klart många som dömer ut en pga det också, känslan av att vara avvikande, annorlunda, fel

Om ditt barn inte har särskilt stora problem så skulle jag låta bli, åtminstone avvakta tills man märker att det är ett problem. Finns ingen anledning att sätta en stämpel om det inte behövs eller hjälper.

Barnets problematik försvinner inte bara för att det inte finns en diagnos... 

Jag lever med Asperger och jag fick min diagnos som 20-åring och jag hade helt klart sluppit mycket skit i skolan om jag fått hjälp tidigare....  Jag har alltid haft jobb och har aldrig haft några problem med att jobba. Inga särskilda anpassningar har behövts och jag har sökt mina jobb på samma premisser som alla andra sökande. Jag har heller inte haft problem med att ta körkort, det tog 6 månader så var det fixat. Jag har varit gift och har fostrat tre barn.

Jag är idag 45 år och håller just nu på med att ta körkort för MC

Råden för att klara vardagen kan man ju ta till sig ändå, utan diagnos tänker jag. 

Tycker att skolan borde kunna ge alla erforderligt stöd, utan att det ska behöva stå en bokstavskombination i pannan. 

Jag ställer mig också tveksam till det hela. Har framförallt svårt att se fördelarna om jag ska vara ärlig. 

Nej, det är väl så jag tänker också. Barnets problematik försvinner ju inte för att man sätter en etikett på barnet. Är faktiskt rädd för att det blir tvärtom. 

Känner också en oro för att arbetsgivare ser det som ett hinder för anställning. Har läst att det också kan bli svårt att få körkortstillstånd om det står i journalerna att det finns diagnos. Att det kan komma att behövas förnyat läkarintyg som visar att just den diagnosen inte inverkar alltför illa på möjligheterna att vistas i trafiken m.m. 

Om jag var förälder skulle jag allra först försöka få till en bra vardag så långt det är möjligt med plats för återhämtning hemma, uppmuntra till utevistelse dagligen (vilket man som förälder kan påverka så länge barnet är "barn"), träning, och hjälpa till med rutiner och planering.

Vitamin- och mineralbrist kan också ge symptom som liknar dessa diagnoser, likväl som allergi eller överkänslighet mot vissa födoämnen.

Jag tycker att ni ska göra en ordentlig kroppslig utredning där läkaren kollar värdena så att allt är som det ska.

Jag tycker också att ni ska fundera på om det går att byta klass eller skola till en mer lugn och strukturerad sådan vilket underlättar för barn som har behov av tydlighet och struktur.

Skolan har ändrats mycket de senaste decennierna, från katederundervisning till mycket mer liv och rörelse och krav på eget driv och egen planering från låg ålder. Jag tror inte att det är anpassat för barn, och vissa barn är känsligare än andra när det kommer till en osund arbetsmiljö- som skolan faktiskt är för barn.

Jag tycker att man ska göra alla tänkbara anpassningar och förändringar man kan komma på, INNAN man ens tänker tanken att försöka få en diagnos på ett barn. 

OBS! Jag skriver inte det här för att jag anser att jag har rätt och de som vill sätta diagnos har fel- jag skriver det här för att jag är misstänksam mot att det är det bästa alternativet för alla som på något sätt har svårt som barn.
 

Alla fördomar med i samma tråd. Inget perspektiv vad som egentligen Fjäril Kär säger och större delen av de som fått sin diagnos sent. Tänk att ha fått hjälp. Stöd. Fått ett sammanhang. Att andra också hade svårigheter som man själv hade. Bra Betyg.

Arbetsgivare får inte vägra en människa med diagnos att söka jobb. Det är diskriminering. 
Idag finns alla tänkbara alternativ för anställning som är en fördel för arbetsgivare som anställer folk med diagnos. Lönebidrag och trygghetsanställning bland annat och det gäller ju även dom som tex har grav dyslexi, är synskadad, sitter i rullstol, haft en stroke eller varit med om en olycka etc.. Lönebidrag etc handlar ju om anpassningar så att en människa med diagnos kan jobba på lika villkor som sina kollegor. Anpassningarna är ju individuella behov och kan ibland bara vara så enkelt som att man får jobba flextid, använda hörlurar, får muntliga instruktioner etc... 

Läkarintyg för körkort är för mig helt logiskt. Att ha en diagnos innebär svårigheter och vissa ska helt enkelt inte ha körkort för att diagnosen är för svår och blir en livsfara i trafiken. Det handlar om säkerhet. Är inte det bra?
Jag fick lämna in ett sånt läkarintyg när jag ansökte om körtillstånd och det behövs bara en gång. 

Sen är det väldigt stor skillnad på vilken ålder barnet är i. En 7åring som mår ok, kan vänta men en 10åring vars svårigheter riktigt gör livet jobbigt ska självklart utredas.

Ja skolan har ändå skyldighet att ge anpassat stöd även utan diagnos.

Har man förstående föräldrar och engagerade lärare så kan man säkert få en bra grund att stå på som vuxen. Det låter som att TS barn har i alla fall det första. Skolor ska ju egentligen stötta upp alla elever, men många har inte råd pga att kommunpolitikerna inte allokerar mer pengar till skolan och har skolan inte underlag i form av "bevis" på att behovet finns, aka visar att det finns fler barn med diagnoser, så får de inte mer pengar senare heller.

Med det sagt, hade jag fått en diagnos tidigare än efter skolgången som var dålig och mina föräldrars död så hade min barndom förmodligen varit väldigt mycket bättre. Kan jag hoppas i alla fall. Men jag fick inte diagnos förrän jag var 22, och då blev också livet mycket bättre pga stödinsatser jag fick, och en del har jag kvar.

En sak jag tänker på ibland också är unga med odiagnosticerade  diagnoser och deras föräldrar har svårare att frigöra sig från varandra, vilket gör att relationer tar stryk.