Hur blev det så här?

Jag är ensamstående med två småbarn, båda med särskilda behov. Jag älskar mina barn över allt annat. 

Jag är helt slut. Inte nog med att livet inte blev som jag hade tänkt det, jag brottas med känslan av att jag är helt slut, att jag inte känner ngn glädje. Jag kan inte se hur livet kan bli bättre, hur det här ska vända. 

Jag är konstant ängslig över barnens situation. Deras pappa är inte mer närvarande än när det passar honom. Det är mkt konflikter i förskolan. Möten som avlöser varandra för att diskutera åtgärder och insatser. 

Jag skäms över att jag mår dåligt, att jag inte ser någon ljusning. Att jag har så mkt att vara tacksam för men är inte glad.