Hur göra med dotter som är rädd

Vi har ett dilemma hemma som jag och min man inte riktigt är överens om hur det ska lösas. Vår dotter på 8 år har sedan 2 års tid inte velat att vi ska befinna oss på olika våningsplan i hemmet. Det gäller framförallt vid läggning och detta trots att hennes äldre syster är i rummet intill henne så hon är inte helt ensam. Snart kommer även båda döttrarna få rum på övervåningen och vi kommer då vara på nedervåningen. 
Vi flyttade för 1,5 år sen då vi byggt hus och vi är i mitt tycke väldigt begränsade efter kl 20 på kvällarna pga detta. Exempelvis kan vi inte sitta ute på vår altan på sommarkvällarna om hon ligger till sängs, vi kan inte jobba med huset på andra delar än samma våningsplan än henne osv. . Vi håller på att bygga övervåning nu och detta kan vi inte göra efter 20.00 för då får vi inte vara på övervåningen.

Min man tycker också att detta är jobbigt men han tycker samtidigt inte det är något att göra åt saken. Jag tycker att det börjat gå för långt nu när hon börjar bli äldre och vi inte kan röra oss som vi vill i och kring vårt hus och jag känner att vi behöver sätta ned foten och låta henne möta sin rädsla. För mig känns som en tvångstanke med ett kontrollbeteende som följd.

Jag har själv haft mycket ångest i mitt liv och rädslor osv och enligt vad jag fått lära mig av psykologer är det bästa sättet att övervinna ångest/rädslor att möta dem, och stå ut med det som är obehagligt och läskigt. Att hon hela tiden får som hon vill känner jag mer gör att vi matar hennes rädsla och bekräftar att det faktiskt är farligt? När det gäller barn så är det sällan detta som folk tar till utan här gör man tvärtemot vad vi säger när det gäller vuxna och även hunduppfostran osv - vi bekräftar att barnet borde vara rädd genom att ömka och trösta i för stor utsträckning. Min man tycker iaf att detta sätt är fel och vi bara ska vänta ut det.

Är det någon som har något tips på hur vi kan jobba bort detta? 

Vi har ett dilemma hemma som jag och min man inte riktigt är överens om hur det ska lösas. Vår dotter på 8 år har sedan 2 års tid inte velat att vi ska befinna oss på olika våningsplan i hemmet. Det gäller framförallt vid läggning och detta trots att hennes äldre syster är i rummet intill henne så hon är inte helt ensam. Snart kommer även båda döttrarna få rum på övervåningen och vi kommer då vara på nedervåningen. 
Vi flyttade för 1,5 år sen då vi byggt hus och vi är i mitt tycke väldigt begränsade efter kl 20 på kvällarna pga detta. Exempelvis kan vi inte sitta ute på vår altan på sommarkvällarna om hon ligger till sängs, vi kan inte jobba med huset på andra delar än samma våningsplan än henne osv. . Vi håller på att bygga övervåning nu och detta kan vi inte göra efter 20.00 för då får vi inte vara på övervåningen.

Min man tycker också att detta är jobbigt men han tycker samtidigt inte det är något att göra åt saken. Jag tycker att det börjat gå för långt nu när hon börjar bli äldre och vi inte kan röra oss som vi vill i och kring vårt hus och jag känner att vi behöver sätta ned foten och låta henne möta sin rädsla. För mig känns som en tvångstanke med ett kontrollbeteende som följd.

Jag har själv haft mycket ångest i mitt liv och rädslor osv och enligt vad jag fått lära mig av psykologer är det bästa sättet att övervinna ångest/rädslor att möta dem, och stå ut med det som är obehagligt och läskigt. Att hon hela tiden får som hon vill känner jag mer gör att vi matar hennes rädsla och bekräftar att det faktiskt är farligt? När det gäller barn så är det sällan detta som folk tar till utan här gör man tvärtemot vad vi säger när det gäller vuxna och även hunduppfostran osv - vi bekräftar att barnet borde vara rädd genom att ömka och trösta i för stor utsträckning. Min man tycker iaf att detta sätt är fel och vi bara ska vänta ut det.

Är det någon som har något tips på hur vi kan jobba bort detta? 

Vi har ett dilemma hemma som jag och min man inte riktigt är överens om hur det ska lösas. Vår dotter på 8 år har sedan 2 års tid inte velat att vi ska befinna oss på olika våningsplan i hemmet. Det gäller framförallt vid läggning och detta trots att hennes äldre syster är i rummet intill henne så hon är inte helt ensam. Snart kommer även båda döttrarna få rum på övervåningen och vi kommer då vara på nedervåningen. 
Vi flyttade för 1,5 år sen då vi byggt hus och vi är i mitt tycke väldigt begränsade efter kl 20 på kvällarna pga detta. Exempelvis kan vi inte sitta ute på vår altan på sommarkvällarna om hon ligger till sängs, vi kan inte jobba med huset på andra delar än samma våningsplan än henne osv. . Vi håller på att bygga övervåning nu och detta kan vi inte göra efter 20.00 för då får vi inte vara på övervåningen.

Min man tycker också att detta är jobbigt men han tycker samtidigt inte det är något att göra åt saken. Jag tycker att det börjat gå för långt nu när hon börjar bli äldre och vi inte kan röra oss som vi vill i och kring vårt hus och jag känner att vi behöver sätta ned foten och låta henne möta sin rädsla. För mig känns som en tvångstanke med ett kontrollbeteende som följd.

Jag har själv haft mycket ångest i mitt liv och rädslor osv och enligt vad jag fått lära mig av psykologer är det bästa sättet att övervinna ångest/rädslor att möta dem, och stå ut med det som är obehagligt och läskigt. Att hon hela tiden får som hon vill känner jag mer gör att vi matar hennes rädsla och bekräftar att det faktiskt är farligt? När det gäller barn så är det sällan detta som folk tar till utan här gör man tvärtemot vad vi säger när det gäller vuxna och även hunduppfostran osv - vi bekräftar att barnet borde vara rädd genom att ömka och trösta i för stor utsträckning. Min man tycker iaf att detta sätt är fel och vi bara ska vänta ut det.

Är det någon som har något tips på hur vi kan jobba bort detta? 

Kan ni lämna henne när hon somnat eller vaknar hon på kvällarna?
Tror att det kommer bli svårare för både er och henne om ni tvingar henne att vara själv. En otrygghet är svår att förklara,  svår att sätta ord på. 

Du har väl kontaktat kurator/psykolog om det här förmodar jag? Vad säger de?

Det är knepigt, särskilt när det kanske inte kan sättas ord på. Alla barn har nog en liknande fas med rädsla för natten och allt som kan hända. Jag hade också en sån period i lågstadiet. För mig handlade det om spöken och annat övernaturligt som jag var rädd för. Hade bitvis svårt att sova men det gick gradvis över.

Svårt att ge några bra råd. I mitt fall funkade det bättre om jag hörde mina föräldrar som höll på med sina bestyr eller kollade på TV. En annan sak som jag använde var att ha radion på eller kanske ett band med nån ljudbok. Ni får nog helt enkelt pröva er fram och se vad som funkar. Ni kan försöka förmå henne att ta små steg men att regelrätt tvinga henne att samla mod kommer nog bara slå tillbaka. Hon måste får ta det i sin takt.