Andra med bipolär typ 1

Ingen? Familjeliv tycks vara fel forum?

Jag ?är? inte biopolär men jag har ADD samt högkänslig och det tar mycket av mitt liv. Har varit deprimerad, kanske fortfarande är? Vet inte men har alltid känt att livet inte har någon mening, sen jag var liten. Tror aldrig dessa tankar kommer försvinna pga min diagnos :/

Vad glad jag blev för ett svar :). Det är hemskt när psykisk ohälsa får diktera hela ens liv. Jag vet inte så mkt om ADD. Kan du jobba, leva ett någorlunda normalt liv? Kan du skapa mening i enskilda situationer fastän livet i stort känns meningslös? Själv undrar jag om det är någon idé att söka mig till jobb igen och troligen faila, alt acceptera att jag är för sjuk. 

ADD är ADHD utan hyperaktivitet. Man är trött istället, hela tiden och det går inte att vila bort. Jag tar ingen medicin för jag har inte hittat någon som passar mig. 

Jag kan arbeta som vanligt men det är fruktansvärt ansträngande. Jobbar 60% nu, 4 dagar i veckan, varannan dag typ men är slut som människa oavsett. 

Just nu mår jag bra i livet. Hittat min första kärlek som det blivit något seriöst med så det är jag så glad och tacksam över. Är ändå 27 så det var på tiden. 

Får du någon hjälp nu? 

Vad skönt att du trots allt kan ha det ganska bra! Och grattis till kärleken! Jag har kontakt med kurator via psykiatrin. Har önskat terapi men det är ett års väntetid. 

Hej!
Jag är diagnosticerad med bipolär typ 1 sedan drygt 15 år, och har varit symtomfri under de senaste dryga tio åren tack vare Lithionit i kombination med sömntabletter som jag tar vid behov. Haft svåra skov innan och även behövt vara inlagd, även haft psykosepisoder. Jag är noggrann med sömn och rutiner och det har hjälpt. Jag har ett krävande yrke vilket jag inte trodde tidigare att jag skulle klara, men har kunnat ha viss flexibilitet med arbetstider mm och det har gått långt över min förväntan. Jag har även bildat familj under de friska åren vilket har gått bra. När jag fick min första psykos och diagnos trodde jag att livet var slut, men har hittills haft det mycket bättre än jag kunde tro då. Önskar dig lycka till. 

Anonym: Vilken bedrift! Antar att det inneburit mkt mentalt arbete att våga tro på dig själv under tiden. Du får det att låta så lätt! Jag börjar ana att lithium är oumbärligt, har varit ovillig att erkänna det tidigare. Efter varje nytt maniskt skov har för min del den sociala ångesten ökat, något som gjort det svårt att komma på rätt köl igen. Men hoppfullt att höra att det går!