På uppmuntran av min psykolog
Hej Familjeliv.
När jag har googlat på Venlafaxin eller Lergigan hamnar jag rätt snabbt i olika trådar här och fastnar i alla era berättelser och alla svar. Jag är helt ny på familjeliv och blev rekommenderad av min psykolog att själv skriva ett inlägg för att få skriva av mig och för att få ta del av andras erfarenheter, lite som grupp-psykologi. Fint.
Jag har väl haft problem med ångest så länge jag kan minnas, typ sedan 8-års ålder eller nåt sånt. Jag har haft en väldigt otrygg uppväxt med en psykiskt labil mamma. Hon beslutade sig för att flytta 60 mil från min pappa och mina halvsyskon och alla andra släktingar när jag var runt 1 år gammal. Vi flyttade tillbaka till hemstaden efter 10 år.
Under gymnasiet blev jag svårt deprimerad och började självskada med r*kblad. Fick medicin och blev bättre. Hade lite knepiga kärleks- och vänskapsrelationer ett tag men inget traumatiserande. Har sedan dess mått OK, sämre i perioder men inget supersvårt. Började plugga på universitet 2019 och fick snabbt problem med panikångestattacker som sedan ledde till en depression.
Nu är jag 35 år gammal och är på väg ut ur den depressionen med hjälp av Venlafaxin, Lergigan och terapi.
Men, min fråga är, hur fan tar man sig vidare? Hur går man vidare efter att ha planerat sitt självm*ord? Hur ska man reagera när ens läkare frågar om man är redo att börja arbeta men det enda jag tänker är att jag inte vill hamna i "det där" igen. Alltså att trilla ner i det svarta hålet igen. För när jag tänker tillbaka på mitt liv så är det så hemskt mycket ångest.
Hur går man vidare när man trodde att man skulle vara död?