Är du nöjd med antal barn du fick i livet? Hur många har du? Var det fler eller färre än du trott innan? Varför blev det det antalet?
Har själv ett barn och andra på gång och känner att det är perfekt - jag ville ha två när jag var liten och tror jag kommer vara väldigt nöjd med två. Två händer, två barn och både bilen och boendet räcker till. Har också ett syskon själv så jag tror det påverkat min önskan.
Har två, tvillingar så det var liksom inget att tänka på.
Har växlat mellan "många barn" till "inga barn" till "ett barn". Det blev två och jag är fullt nöjd med det. Är absolut ingen bebismänniska, tycker bebisar är urtrista (något jag upptäckte när mina var bebisar) så jag är glad över att inte behöva genomgå det en gång till för att ett barn skulle bli två.
Jag är själv endabarn, sambon likaså. Mamma har en syster hon inte kommer jättebra överens med och pappa är yngst av 6 syskon (och därmed kommer han aldrig räknas som vuxen).
Gick från att vilja ha 10 som ung till att efter många års ofrivillig barnlöshet känna mig nöjd om vi bara fick ett barn. Det blev till vår stora förvåning två barn till slut! 
Absolut noll chans till fler och det kändes helt okej. Två ryms i bilen, två går dela så man tar en var, två är lättare hålla koll på.
Har 4. Samma förälder. Kändes rätt då. Nu med facit i hand skulle vi stannat vid två. Ekonomin, orken hade räckt längre och allt vore annorlunda.
Obefintlig back up från våra föräldrar som inte ens tog chansen att uppleva det fina med att uppleva barnbarn. Att barnbarn är livets efterrätt är inget vi upplevt.
Vi hade inte behövt så stort hus, stor bil, vi hade kunnat åkt utomlands någon gång, hade kanske orkat hålla äktenskapet vid liv och sett varandra, kunnat stöttat barnen ekonomiskt när de flyttade osv. När en av oss föräldrar blev förtidspensionär blev mycket svårare.
Älskar naturligtvis mina barn och vill inte vara utan dem. Ser fram emot att få barnbarn och de ska jag värda ömt som jag själv älskades av min mormor och morfar. Det är som det är bara. Men som svar på dina funderingar; visste jag hur mitt liv är idag hade jag stoppat vid två. Men....det visste jag inte.
Ville länge inte ha barn alls. Det blev ett. Ingen chans till flera och det hade jag inte önskat heller. Det räcker så bra.
Har ett och är helnöjd, det blev perfekt direkt, behövde inte göra ett nytt försök ;)
Har tre och tycker det är perfekt. Har sju år mellan tvåan och trean så han längta emellan. Trean blev liksom grädden på moset. Så glad att vi valde vår trea. Sen blev jag helt nöjd. Trodde jag skulle ha längtat efter en fyra men nej. Nu längtar jag istället efter en ny era i livet med stora barn vilket iofs dröjer pga glappet till trean :)
Noll. Är väldigt nöjd, det är exakt enligt planen.
Innan vi fick barn:
Ville gärna ha tre. Är uppvuxen med tre syskon så vi är fyra men det tänkte jag skulle bli övermäktigt.
Efter nr ett:
Panik. Trauma. Vidrig upplevelse. Vill aldrig ha fler. Hur kan folk vilja ha fler. Hur GÖR man?
Några år senare lugnade det sig och jag kunde möjligen tänka att det vore mysigt när äldsta började förskoleklass för då kunde man fokusera på den lille och inte hamna i stress pga hämta/lämna på förskola osv.
När nr ett var ca 8 år:
Oense om att skaffa fler eller ej
När nr ett var drygt 10 år:
Blir gravid. LYCKA!
Efter att nr två kommit med urakut snitt:
Trauma igen. Vi borde aldrig gjort detta, det fanns en anledning liksom. Nu önskar vi inga fler men det hade ändå varit stopp av medicinska skäl.
Så jag får vara nöjd med de som blev. Har absolut inga drömmar om fler utan vi har vad vi klarar av.
Mkt nöjd, har 0
I yngre år pendlade jag mellan att vilja ha 0 barn och 3 barn. Det blev två barn. Vi hade eventuellt kunnat tänka oss en trea, men det blev inte så. Jag är nöjd, vi har haft mer eller mindre full upp med de barn vi har 
.