Hur lära sig själv, ta emot saker?

Jag vet inte om jag lagt denna tråden rätt nu. 

Men jag har ett problem, som blir ganska stort ibland. Vet inte riktigt hur jag ska hantera det hela och känner att jag behöver någon form av hjälp. 

Jag har genom tiderna träffat killar, som det varit lätt att "ge saker". Jag har kunnat ge dem saker, göra saker för dem och jag tycker om att göra det. 

Allt från rent praktiska saker, som grejer eller ge av min tid etc. 

Men jag har så otroligt svårt att själv ta emot något. Det går bara inte. 

Oftast har dessa killar varit rätt bekväma med att jag, ger o ger o ger. När jag väl ber om något tillbaka, så får jag ångest. Mår dåligt över det hela och nästan ursäktar mig. 

Tyvärr är det så att det dessutom oftast varit killar som, alltid har en anledning till att inte ge av sig själva till mig. Tex inte göra något jag tycker om att göra, eller ens ge mig en present när jag fyller år. Utan det är jag som alltid gett dem allt de önskar sig, följer med överallt osv. 

När jag så bett om något, vilket oftast tar lång tid att göra, samt är sjukt jobbigt. Så har de inte gett mig något, eller försvarat sina ageranden tex "nä men du fick inten födelsedagspresent för du hade XXX innan så jag var sur på grund av dig" 

Ibland startar jag ett bråk om att det känns som att jag inte förtjänar något. När jag inte ens får det absolut minsta. Tex att jag spenderat alla senaste helgerna åt att göra det han vill, frågar om vi inte kan göra något jag vill en dag och det blir tvärt nej för det finns inte tid osv. 

Så på ett sätt vill jag ju få jag med. Samtidigt OM det väl sker, får jag sådan enorm ångest. Eller om han skulle säga "Ja klart vi kan göra det, på onsdag om två veckor kanske vi kan göra något du vill". 

Jag får ångest och börjar genast fundera på vad vi kan göra, som han tycker om. Vad skulle han tycka vore roligt. 

För jag törs inte göra något som jag själv vill, blir rädd att det ska bli en flopp, att han ska avsky det eller det ska bli bråk, gräl, eller att jag efteråt lär "betala tillbaka". 

Svårt att förklara hur jag menar riktigt. 

Nu sker sådant typ aldrig, för skulle vi tex boka in att om två veckor ska vi verkligen göra något jag vill. Typ vandra, grilla i skogen etc. Så kan jag till 95% lova att det glöms bort. Att han kommer och berättar att just den dagen, tänkte han åka till sina polare, spela, tagit på sig extra jobb etc. Åh jag säger inget. utan är bara tyst. Även om jag blir sårad så visar jag det inte. Utan inom mig känner jag enbart att jag var nog ändå inte värd det hela. På något sätt känns det även skönt att det inte blir av, för det har troligen varit ångestladdat för mig och jag har troligen gråtit några gånger över det hela, i rädsla för att det inte kommer bli av, att det kommer bli fel osv. 

Det är inte bara med nuvarande det är så, utan det har varit så med alla killar jag haft. Har försökt förklara det för dem med, att jag nog behöver lite hjälp för att verkligen våga ta för mig. Men det når inte fram. 

förstår att jag kanske behöver stå på mig mer? Samtidigt törs jag inte. 

Hur vågar man ta plats, finnas och försöka känna att man är värd något?