Suicid i nära relation, någon mer?

Hej
Det låter som du har hamnat i en depression. Du behöver någon att prata med. Jag tycker du ska kontakta psykolog och be att få samtalsstöd. Och också försöka få instrument att hjälpa din son att hantera sorgen och chocken.

Vidare så är det såklart lätt att som utomstående säga: jo det finns hopp! Livet ter sig tungt nu, men det finns inget som säger att du inte kan hitta någon annan, att det inte blir lättare sen.

Har pojken några morföräldrar eller liknande? Du kanske till en början kan få till en lördag eller helg i månaden bara för dig?

När tog din examen livet av sig?

Jag har samtalsstöd och nej, deprimerad är jag nog inte. Däremot jävligt uppgiven och besviken på livet. Det är relativt nyligt som det hände, ca 2 månader sedan.

Mitt barns mor- och farföräldrar är båda sjuka och jag har därför inget givet avlastningsstöd från någon av dem. Och mina syskon bor 30-40 mil bort.

Det finns efterlevandeorganisatoner av olika slag. SPES och Suicide Zero är namn jag känner till. Det är inte alltid så att alla organisationer är bra för alla, och du behöver vara rädd om dig, men om du kontaktar dem kan de säkert lotsa dig vidare till kontakt med andra i din situation. Lycka till, hur du uttrycker dig visar en styrka och stabilitet för ditt barn. Det gör att man tror att du absolut kommer att hitta tillbaka till liv och glädje. 

Tack för dina fina ord! Folk runt ikring mig säger att jag är stark och att jag kommer reda ut det här på absolut bästa sätt. Man önskar bara att det var så NU. Jag är normalt en väldigt glad och positiv person och jag vill verkligen inte fastna i den bitterhet jag nu stundvis brottas med. 

Men om det bara är två månader sedan så tycker jag du inte ska vara för hård mot dig själv. Det tar tid att läka! <3

Vad skönt att du har samtalsstöd! 

Jag tycket det låter som du tillåter alla känslor hos dig själv, vilket tyder på att du kan läka snabbare. Liksom, man får vara arg på personen som dog också.

Men glöm inte att din son och du antagligen båda har någon form av post traumatisk stress. Har sonen samtalshjälp?

Går det att hitta mindre ljuspunkter i livet? Våren kommer snart.

Det är just den inställningen man känner kring hur du skriver. Du verkar grundmurat positiv och glad. Då är det klart att det är extra svårt att brottas med att känna helt normala känslor av sorg och även bitterhet. Jag hoppas du får möta bra personer som har varit med om samma fruktansvärda sak att tala med. 

Nej sonen har i dagsläget inget samtalshjälp. Men jag har både haft kontakt med en präst och skolkuratorn på hans skola som hjälper mig med tankar och funderingar kring den biten och där känner jag mig i dagsläget inte orolig. Barn är fantastiska när det kommer till traumatiska händelser och sorg, de tar bara in vad de orkar för stunden och bearbetar lite i taget. Annat är det för oss vuxna där allt sköljer över en på en gång.

Vissa dagar kan jag se ljuspunkter i tillvaron och att våren är på väg är verkligen en sådan. Men andra dagar är tyngre. Nu på senare tid har jag börjat drömma om det som hänt och då har jag alltid en sämre dag efter en sådan natt.

Och du har helt rätt att jag tillåter alla känslor. Har jag en sämre dag tar jag den, är jag arg låter jag mig själv vara det, likaså om jag känner mig ledsen eller uppgiven. Jag tror inte man vinner på att ducka för känslorna och tankarna och knuffa snöbollen framför sig.

<3

Hej, jag är i samma sits. Min exfru tog livet av sig i julas och efterlämnade vår 13 åriga dotter. Pma om du vill dela erfarenheter etc. 

Du kommer hitta fram till livsglädjen förr eller senare!

Bra att sonen hanterar det. Glöm bara inte att det ibland kan komma en backlash kopplat till sorg. Typ att sonen kanske sörjer när han är i puberteten.

Har en närstående med erfarenhet av förälder som dog där sorgen kom först när han kom i puberteten.

Hoppas även du och dottern får samtalsstöd <3

Ja eftersom att han är så liten är jag fullt beredd på att det kan komma långt senare. Prästen som jag varit i kontakt med sa också det att barn ska sörja genom alla stadier i livet. Först som litet barn, som tonåring, som ung vuxen och sedan förmodligen när han själv blir pappa. Jag tänker att jag får stå beredd när det väl kommer...

Det har varit mkt svårt att få hjälp, alla hänvisar till varandra. Det som också är jobbigt är att stänga ned en annan persons liv och att det är mycket speciellt när dödsboet tas över av dottern och att mycket ska gå via överförmyndaren eftersom hon är under 18. Inget med mig att göra men ändå...