Adhd-diagnos som vuxen?

Jag gick via vårdcentralen och sedan vidare till wemind psykiatrin där jag gjorde min utredning, betalade endast några få hundralappar under 3 besök sen inget.

Många med adhd gör karriär så tänk inte på det där, utan kontakta VC och säg att du vill bli skickad till psykiatrin för att göra en utredning.

Snabb fråga, varför vill du ha en diagnos? Vad skulle det göra för praktisk skillnad i ditt liv? Räcker det inte att du själv "vet" att du har ADHD?

Så här går mina tankebanor också. Jag undrar varför man gör en utredning på AS, det gör ju liksom ingen skillnad?  Det har inte förbättrat mitt liv, utan faktiskt tvärtom. 

Nu vet jag att TS inte skrev någonting om AS, utan ADHD, men jag jag undrar fortfarande. Varför gör man en utredning när det är helt meningslöst, oavsett om det handlar om ADHD, eller AS?  

Här kommer du inte in i en kö om du inte har betydande problem. Jag skulle säga att spara ihop till privat blir enklaste alternativet. Om du inte behöver medicin är det ännu enklare att läsa på ordentligt och anpassa efter tips om diagnosen :)

Vad gör att det är svårt att tro att andra får hjälp av en diagnos? Att de kan ha rätt till stöd eller enbart att självförståelse kan ge något bra för en individ?

Ja det där med varför. Är svårt att förklara men ska försöka. Lär bli en halv uppsats om någon orkar läsa. 

Mitt liv fungerar som sagt rätt bra. Jag har en hög analysförmåga och har ägnat hela livet åt att skapa strategier för att "hantera mig själv". Så allt som jag lärt mig nu t.ex. när jag gått på kurser för mitt barns skull är sådant som jag redan gör. T.ex. om jag går och handlar och ska köpa 3 saker och inte skrivit en lista så är det rätt givet att jag kommer köpa 3 saker, men 1 eller 2 av dessa är inte vad jag åkte till affären för och jag kommer inte fatta att jag köpt fel förrän min man undrar varför jag kommer hem med äpplen, mjölk och glass när det jag skulle köpa var tvål, ost och glass. Men där har jag ju lärt mig att jag går aldrig in i en affär utan en lista på vad det är jag ska ha så jag köper inte fel saker längre. Och så gör jag med allt annat i livet också. 

Jag har helt enkelt lärt mig vad jag är dålig på och har strategier för att hantera det. En vän hjälpte mig att betala räkningarna när jag precis flyttat hemifrån (såklart från min bank), min man får posta alla brev som behöver postas för om jag kommer ihåg att ta med de ut i bilen kommer jag inte komma ihåg att lägga de på brevlådan. Jag skriver in allt i kalendern eller sätter alarm på telefonen (vattna blommor, ring tandläkaren mm) för att få saker gjort. 

På jobbet så är jag jättedålig på vissa väldigt enkla arbetsuppgifter men eftersom att jag samtidigt är riktigt duktig på andra saker som de flesta tycker är riktigt svårt så är det aldrig problem att få mina chefer att låta mig göra bara de svåra sakerna och så får andra personer med hälften så hög lön sköta de enklare som jag också borde göra men alltid strular till (vilket ju är det bästa rent resursmässigt, men det är saker som egentligen ingår i min roll som jag har). Sedan så är jag extremt snabb där också. Lägger kanske 1 timme på att göra vad andra gör på 3. Vilket verkligen behövs för jag kommer ju också ha en timme där jag bara sitter och glor och inte kommer mig för att göra någonting. Eller fastnar i något helt annat och tiden bara försvinner. 

Så egentligen handlar det ju inte om att få tips om hur jag ska klara livet för det känner jag ju att jag faktiskt redan gör. Det är nog mer att jag känner mig ensam. Det känns som att ingen i min omgivning egentligen förstår mig (utom mitt barn i mellanstadiet som till stor del fungerar likadant). Och jag känner mig så ofta fel för mitt "beteende" kan jag ju liksom inte skriva listor för att fixa på samma sätt som jag kan med saker jag ska genomföra. Jag blir helt slut av att "låtsas vara normal" hela tiden. Så alltså inte ensam som inga vänner, utan mer så som man kan känna att man är ensam i ett rum fullt med människor. På det sättet känner jag mig ensam mest hela tiden. 

Och jag har ju nu pga mitt barns diagnos gått med i olika grupper/organisationer där jag ser att det finns sådant som kanske skulle få mig att känna mig mindre ensam. T.ex. fika för vuxna med adhd, seminarium "hur är det att få diagnosen som vuxen" mm. Så det handlar väl om att känna att jag aldrig har passat in och med en diagnos så kanske jag kan hitta andra som känt samma sak och finna ett sammanhang som jag verkligen känner att jag saknar. Och det kan man ju inte bara dyka upp på "hallå, hallå, nu har jag internetdiagnosticerat mig själv och tänkte haka på". 

Men jag förstår absolut att man undrar varför. En gammal vän till mig var med i en tidningsartikel jag läste för sådär en 10 år sedan.  "xxx fick diagnosen adhd i vuxen ålder" och jag kommer ihåg hur jag tänkte då. Dels att det var löjligt att gå och skaffa en diagnos när man redan hade klarat av typ halva livet, och dels att "han är ju precis som mig ju och jag har ju ingen diagnos, gud vad de sätter diagnoser till höger och vänster". 

Tack. Hade du några uppenbara problem också som motiverade att du skulle få en utredning? 

Sedan med tanke på hur lång väntetid det är för de som verkligen behöver en diagnos så blir jag ju tveksam till om vården borde lägga de resurserna på mig. Men kan man verkligen tänka så? Jag går aldrig till läkaren och betalar en massa skatt, jag borde väl faktiskt kunna söka vård för någonting jag också?

Tror ingen höjer ett öga om du dyker upp på de eventen speciellt med om ditt barn fick diagnos (?) ;)  Folk är medvetna om kötiderna och nekanden.

I en optimal värld är köerna korta och alla kan få utredas men i verkligheten är det ju tyvärr inte så. Du kan gå till psykolog och screena men inte genomgå en utredning eller betala en hel utredning själv.

 

Jag skrev en egen remiss till allmän psykiatrin.

Frågan är vad du får ut av det, för mig var det ingenting. Gruppsamtal med några psykfall jag inte kunde identifiera mig med, och medicin som höjer pulsen med 20 slag i minuten är ingenting för mig

Jag har istället accepterat mina tillkortakommanden och jobbar med dessa, istället för att luta mig mot att jag har en diagnos 

TS Jag kan inte citera av någon anledning..

Hos VC så sa jag bara att jag misstänker att jag har adhd och vill göra en utredning, och det räckte med att få tid hos psykiatrin. Hos psykiatrin så fick jag fylla på papper så att dem kunde se vilken diagnos som kan stämma och vilka man skulle utesluta tror jag.
Jag fick även berätta om hur jag haft det i skolan, hur jag fungerar i vardagen samt massa annat. Det var en hel del jag fick berätta.

Så du kan nog få en tid iallafall och såklart du också ska få söka vård! :)

För mig var det skönt att få diagnosen då jag äntligen förstod varför jag var som jag var, det räckte inte med att tänka "Jag har nog adhd" utan när jag väl fick det bekräftat så kände jag en lättnad på något sätt, jag behövde inte maskera längre och det var otroligt skönt att nära och kära visste om det samt arbetsgivare. Skönt att veta att jag även kan få annan hjälp om jag t.ex vill studera i framtiden. Det enda negativa är väl att man möter på oförstående människor men utöver det har det inte varit negativt för mig att få det på papper utan tvärtom.

Jag självmedicinerar med bra kost och träning och det räcker för mig.