Känslor / ilska efter förlossning
Hej.
Jag undrar hur ni andra har det/hade det med era känslor efter förlossningen.
Är ni stressade eller mer lugna och tillfreds?
Hur reagerar er kropp/vad får ni för känslor när ni t.ex har försökt natta ert barn en längre stund och de äntligen somnar bara för att vakna igen när ni försöker lämna rummet?
Jag är 5,5 månad PP och har som en stress som ligger konstant i kroppen (har flera utmattningar i bagaget) vilket leder till att när någonting inte går som jag önskar är det som att jag fylls av en frätande vrede genom hela kroppen och jag vill bara vråla rakt ut.
Jag känner mig aldrig orolig att jag ska göra illa mitt barn, vreden är direkt kopplad till mig och min kropp och den får mig snarare att göra illa mig själv än barnet.
Det är framför allt nattetid som det här händer och det är i samband med att barnet vaknar och jag ska mata (flaskmatar) som det händer. Jag är typ överstimulerad i huden så all beröring gör mig galen nattetid utöver det så kanske barnet krånglar lite och jag är trött. Detta leder till att jag typ exploderar av ilska och börjar slå mig själv i ansiktet (jag lägger alltid ifrån mig barnet försiktigt först) och jag skulle kunna slå hur hårt och länge som helst.
Jag och min man sover uppdelat på nätterna, en i sovrummet med bebisen och en i gästrummet dit vår treåring smyger in nattetid. Mina känsloproblem leder till att mannen tar de flesta nätterna (han är föräldraledig och jag pluggar) och han säger att det är helt okej för honom men jag får ändå dåligt samvete. Jag är dessutom så stressad och typ orolig inför de nätter som jag ska ha bebis.
De senaste gångerna har det ändå gått ganska bra och jag kan andas mig igenom känslostormarna och slår inte mig själv Lika mycket längre. Däremot är ilskan fortfarande ständigt närvarande, inte bara nattetid utan även vid läggning eller om något inte går som jag tänkt dagtid.
Jag och min man sover uppdelat på nätterna, en i sovrummet med bebisen och en i gästrummet dit vår treåring smyger in nattetid. Mina känsloproblem leder till att mannen tar de flesta nätterna (han är föräldraledig och jag pluggar) och han säger att det är helt okej för honom men jag får ändå dåligt samvete. Jag är dessutom så stressad och typ orolig inför de nätter som jag ska ha bebis.
De senaste gångerna har det ändå gått ganska bra och jag kan andas mig igenom känslostormarna och slår inte mig själv Lika mycket längre. Däremot är ilskan fortfarande ständigt närvarande, inte bara nattetid utan även vid läggning eller om något inte går som jag tänkt dagtid.
är det någon som känner igen sig? Jag är fullt medveten om att jag bör söka hjälp men vill bolla lite med andra och höra andras erfarenheter först så jag känner mig mindre galen..