Vill separera,men borde jag vänta?

Det är försent. Gå innan barnet tar skada.

Hur är han som pappa? 

Vad ska du vänta på?
Han verkar inte det minsta intresserad av att jobba på relationen, och du har tröttnat på honom. 

När du beskriver att 

Jag tror att relationen är svår att rädda. Svårt att bygga vidare på något om han saknar personlighetsdrag som i mitt tycke är grundläggande för en relation. Nämligen att ens partner är snäll och inte kontrollerande och inte tycker att sex är en rättighet. 
Har han alltid vart så? Är det något du reflekterade över innan ni skaffade barn? 
Har han några goda egenskaper?

Dessutom verkar han inte ha viljan att göra något åt er relation. Så nej, jag tror inte att det går att rädda. Däremot kan ju familjeterapi vara bra ändå eftersom ni behöver ha ett samarbete kring erat barn.

www.familjeliv.se/forum/thread/81898767-sambo-tafsar-privat-offentligt

 

Du fick inga råd i din förra tråd som du just puttade upp?

exakt. Vad väntar du på, TS?

Han kan ha varit lite så innan vi fick barn,men jag reflekterade inte ens över det då eftersom det var så lite,blev värre under graviditeten.Minns inte ens att jag tänkte på om han var kontrollerande eller inte det liksom flög förbi även om det fanns små tecken på det.

Han har en del goda egenskaper,omtänksam,köper ofta små presenter,gillar att hitta på saker,osjälvisk i sängen.Men han har en annan sida med,en sida där ilskan eller hans behov av kontroll tar över.

De goda egenskaperna du beskriver är ju ändå bra och kan vittna om att det kanske finns en bra man därunder. Men kontrollbehovet och aggressionerna MÅSTE han ta tag i genom egen terapi.

Jag skulle ge ett ultimatum, antingen ta tag i problemen via både familjeterapi och egen terapi annars lämnar du. Och har du redan haft det så här i över ett år är det ju inget att vänta på. Han kan ju inte heller vara nöjd i relationen? 

Sen är det avgörande att han själv ser att han har problem, annars kommer ingen terapi i världen att fungera.

De goda egenskaperna är ju saker som gagnar honom själv, roliga saker, få uppskattning för att ge presenter och osjälviskt sex. Det står inget om att lösa konflikter och ta sin del av hushållet till exempel. 

Jag tänkte nog främst på omtänksamheten. Sen funderar jag på om man kan vara inte snäll (som TS beskriver) och ändå omtänksam?

Till TS. När jag tittar på din rubrik igen så verkar du ju bestämt dig för att lämna och då finns det ingen anledning att vänta.
Om du är osäker så håller jag fast vid mitt råd om terapi som ultimatum. För din egen del kan du som vägledning göra en plus-minuslista på er relation/din mans egenskaper.

Omtänksam kan man verka vara utan att det kostar då mycket heller. Lite fotmassage nån gång eller att koka te. Detta är inte dåliga saker, men det finns människor som är så bra på att göra omtänksamma saker som inte kostar dem så mycket att det tar tid att upptäcka vilka de verkligen är. 

Om han inte kommer med till familjeterapi så vill han inte bättra sig och det medför att han inte vill jobba för  er relationen. Så ja, det är försent. Separera med en gång. 

Ja, jag kanske förväxlar omtänksamhet med omsorg. Att ha omsorg om någon betyder för mig att genuint bry sig om och vilja att den den andre mår bra.

De är väldigt lätta att förväxla. Särskilt som de som bryr sig på riktigt om en människa ofta visar omsorg genom omtänksamma handlingar. 

Det låter som en svår situation, samtidigt är ert barn väldigt litet och den första tiden som föräldrar kan vara omtumlande. Jag antar att det är ert första barn? Jag skulle propsa på parterapi, som den enda möjligheten att rädda relationen. Samtidigt kanske börja planera för hur ni ska kunna dela på er med ett så litet barn. Prata med BVC om växelvist boende för ett litet barn. 

Jag skilde mig när min yngste var knappt två. Då hade jag gått sista halvåret med de planerna men jag ville att han skulle bli lite äldre. Vi körde korta byten (2-2-3) och bodde nära varandra. Det funkade men sonen hade också trygghet i att ha ett syskon. Jätteviktigt att ni kan skiljas, om det blir så, utan konflikter med fokus på ett bra samarbete om barnet och inte era egna känslor om relationen.

Sex är ingen rättighet men är ganska grundläggande i en relation. Man kan inte bara inte vilja sex och förvänta sig att saker ska rulla på som vanligt. Så en del av problemet kanske ligger hos dig, om du inte är villig att anstränga dig att komma tillbaka på banan med sexet. That being said, aggresion och förolämpningar är aldrig acceptabla. Samtidigt så har ni ett litet barn, och du nämner bra egenskaper hos din partner, det låter inte helt förstörd enligt mig. Ni har hamnat i en ond spiral av besvikelse och attack/försvar och har börjat avsky varandra. Parterapi är en jättebra ide.

Gör det klart för din man att ni kommer separera om ni inte går i terapi. Nu har du visst frågat honom om det, men du har kanske inte gjort helt tydligt hur illa det är.

Det finns en god människa i honom,men det negativa överskuggar det.

Jag känner att oavsett så måste jag få iväg honom till terapi,även om jag lämnar honom,vårat barn ska uppfostras och bo med honom.Sen som du säger så kommer det inte fungera om han inte ser sina brister,men att han inte vill boka terapi är för mig ett tecken på att han inser att han beter sig väldigt fel.

Känner verkligen att jag gjort allt då om vi båda går i terapi.

Man kan fråga sig varför sexlusten försvinner.Om man blir ständigt förminskad,får aggression riktad mot sig?då blir man inte attraherad.

Problemet är att min sambo inte inser allvaret i hur jag känner även om jag försökt säga det på olika sätt.Känns som att han  kommer endast förstå när vi sitter i varsin bostad.

 

Jag har varit lite som din sambo innan separation, utan aggresion. Men vi hamnade i ond cirkel. Absolut, ju mer ni bråkar desto mindre sexlust har du, det är förståeligt. Samtidigt, ju mer han blir nobbad desto mer bitter blir han. Sen när man kommer ur den onda cirklet ser man vad man kunde ha gjort annorlunda, men det är svårt att bryta ett etablerat mönster när man är väl inne i det. Han känner säkert också att du inte lyssnar.

Inte heller är varsin bostad en hemsk lösning. Men parterapi är mindre drastisk. Säg orden terapi eller flytta isär och låt honom tänka på det. Det är lätt för honom att avfärda terapi om det inte blir tydliga konsekvenser.

Jag vet naturligtvis ingenting om eran reation men utifrån du skriver skulle jag säga att det är värt det. Lycka till, verkligen.