Ni som blev pappa fast ni inte ville, hur gick det sen?

Nu är jag 37 år, gift och flerbarnsfar men jag var 18 år när min äldsta dotter föddes? En några år äldre KK blev oplanerat gravid när jag gick på gymnasiet och bestämde sig direkt för att behålla barnet? Ska inte ta allt här men att säga att jag var negativt inställd är en underdrift? Jag var ung, vild, dum och omogen och hade oskyddat samlag så jag skapade ju min egen sits.. Men riktigt så såg jag det inte då.. Konsekvenstänket är ju inte det bästa i den åldern.. När jag fattade att jag skulle bli pappa bröt jag kontakten och vi pratade inte på hela graviditeten.. Det höll på att äta upp mig totalt och jag betedde mig inte särskilt bra men till slut gick jag till en psykolog och fick hjälp med att bearbeta min situation.. 

Tursamt nog för mig så hade mamman till min äldsta dotter långt mycket mera tålamod med mig än vad jag förtjänade.. Några månader efter födseln träffade jag min äldsta dotter för första gången och det gick väldigt bra. Jag var fortfarande inte redo att bli pappa på heltid och vi insåg båda 2 att det inte var lönt att försöka ha ett kärleksförhållande. Allt hade ändå bara handlat om sex mellan oss tills vi fick barn? Vi gick lugnt och försiktigt fram och jag blev en stegvis mer och mer närvarande förälder med god stöttning av familj, vänner - och faktiskt även mamman till barnet. Så det gick långt mycket bättre till slut än hur det började? De fick mig också att mogna ordentligt och inse att jag faktiskt ville bli pappa trots allt.. Hon var väldigt lugn och snäll som barn, sov ofta hela nätter och skrek inte alls lika mycket som jag hade gjort upp i mitt huvud att hon skulle göra? 

Nu är jag 37 och har 5 barn? Så blev det för mig och jag ångrar ingenting trots en ryckig och skakig start :) 

Blev tydligen pappa när jag var 21, hade ingen aning om det utan det kom fram för 3½ år sen då min ena ½syrra gjorde ett DNA-test och det dök upp en tös som letade efter sin pappa. Idag har vi en bra kontakt, hennes mamma hade adopterat bort henne det första hon gjorde. Så hon hade letat efter mig sen hon fyllde 18 och det stod pappa okänd. 3 månader efter vi hade fått kontakt så blev jag morfar. Men det blir ju aldrig en pappa/dotter relation. Men jag får ju iaf vara med från början med barnbarnet.

Mamman var själv adopterad så det kanske var orsaken till att hon valde den lösningen och det var bara ett one-night stand, hade aldrig sett henne innan och aldrig efteråt.

Mitt andra var inte heller nån jag hade förhållande med, hade haft det 8 år tidigare men då var jag vild och rastlös, fanns ju så många andra så det hade runnit ut i sanden. Hon bodde i närheten och ibland hade vi ändå sex... hon hade varit förlovad i tiden mellan och försökt att bli med barn och då hade det visat sig att hon inte hade ägglossning (känner snubben så det var ingen lögn) nu visade det sig att hon hade det och jag förstår henne att hon behöll barnet men inget som jag ville. Det funkade dock bra de första åren sen ville hon inte bo kvar i Sthlm utan flyttade till en kåk utan för en mindre stad en bit söderut. Och då blev det ju betydligt svårare att vara delaktig.