Tycker synd om min pappa så jag själv mår dåligt

För det första, se till att du och din syster delar på ansvaret för din pappas välbefinnande så det inte blir för tungt för dig att bära själv. För det andra, acceptera att det är livets gång och att det viktiga nu är att den tid du och han har kvar är så bra som möjligt. För det tredje, ta en dag i sänder och lev i nuet med din pappa - umgås med honom, var där för honom och gör saker tillsammans. Ta med honom på en bilutflykt om han har svårt att gå (det gick med min pappa trots att han satt i rullstol). Gå promenader. Åk till en brädgård... Prata mycket och ofta med honom. Tänk inte på framtiden och sörj inte att din pappa inte kommer bli som han varit för det är som det är. Var glad att du har så bra kontakt med honom och använd den tid han har kvar att leva - det kan ju vara lång tid, han är ju inte så gammal ändå - till att hålla kvar och stärka den kontakten för bådas skull. Sorgen över att ens föräldrar blir gamla och dör kommer man inte "över" men man lär sig leva med det. Det jag ångrar mest med mina föräldrar är att jag inte tog mig mer tid att vara med dem på ålderns höst, även om det ofta var tungt. Lycka till.

Försök göra saker tillsamman med honom om det går. Ta med honom ut dit han vill och försök se till att han kan ha kvar gamla intressen. Om han är rullstolsburen (tror det av TS) så borde han ha rätt till färdtjänst med ledsagare.

Om han har särskilda intressen, kanske det går att föreslå för boendet att de har någon sådan aktivitet. Vissa boenden har volontärer, man kan efterfråga en volontär som kan prata med din pappa om sånt han gillar. 

Tänk såhär - att du och din syster ska underlätta för honom att få fortsätta med allt han tycker är roligt som han klarar av. Boendet har ansvar för att alla som bor där ska ha en ok tillvaro - har han det? Annars be om möte med boendet. 

Beklagar din situation, är själv väldigt familjekär och när de älskade föräldrarna blev gamla och sjuka var det oerhört tungt. Men man klarar det. Hitta en balans mellan vad som ger dig energi och hur mycket du orkar stötta din pappa.

Gör så mycket som möjligt med din pappa så länge han orkar. Promenader, utflykter. Pappa satt i rullstol, men vi kunde boka färdtjänst för rullstol. Att komma ut lite kan pigga upp den sjuke väldigt mycket.

Det här hjälpte för mig att orka. Att dela upp ansvaret så mycket som möjligt mellan oss syskon. Vi bodde i olika städer men vi hjälptes åt så inte allt föll på den som bor närmast. 

Jag pratade med min chef och förklarade läget. Min pappa hade hjärtflimmer och åkte in akut flera gånger så jag och min syster behövde vid flera tillfällen släppa allt och åka. 

Jag sa också till chefen att jag inte hade för avsikt att prata privata saker med kollegor utan att jag ville hålla privat privat, skilt från arbetet. Det var så oerhört skönt att få slippa tänka på sjukdom, läkarbesök och behandlingar under dagarna. På jobbet jobbade jag och pratade med kollegorna ytligt om vädret och barnen, typ. Det blev en energikälla, en frizon.

Återhämtning. Min sambo tog ett större ansvar med hus o barn den här perioden så att jag fick vila ibland. Var också väldigt noga med motion och rörelse, för mig är det som att alla tankar och hjärnan frikopplas från oro och elände när jag exempelvis joggar.

Ta hand om dig, du kommer hitta din egna styrka för att orka stötta din pappa.

Tack för era tips. Men just nu känns det värre än vanligt. Han var inlagd hela veckan för att han helt plötsligt inte kunde gå alls. Men sedan kunde han gå igen efter att han hade fått antibiotika. Nu kan han knappt röra sig alls igen. Han har jätteont i ena armen så han bara skriker och gråter enligt undersköterskorna på äldreboendet om någon petar på armen men ingen gör något.  

Han är en sådan som har kört över sin egna fot med bilen och bröt den förr och som ändå körde vidare trots det. Så han klagar inte i onödan. 

När han inte ens får bra vård tydligen och jag får panik varannan gång jag kommer dit för ingen hör av sig om han försämrats känns allt ännu värre. Har försökt prata med ansvarig sjuksköterskan som dock sa att hon inte gjort något fel. Man har ju privat med Alvedon. Men trots flera dagar har gått blir det inte bättre. 

Nu känns det som att jag måste hålla koll på honom. 

Allt är bara hemskt. Folk blir gamla och äldre, det är så det är och inget man kan göra något åt. Men det här, det är ju bara ren plåga. Varför gör man inget. 

Innan kunde jag iallafall åka iväg med honom någonstans. Men på bara någon vecka har det gått utför. Orkar inte med det här. Orkar inte se han såhär. Han fick iallafall sin favoritbulle ikväll. Det blev han glad för stackarn.

Han har haft samma kläder i säkert 3-4 dagar nu för de inte kan ta hand om honom för han har så ont. när jag kom dit låt han på snedden och det såg så oerhört obekvämt ut. Det var det ju med sa han men röra honom går inte. Fattar inte varför man inte gör något. 

Beklagar verkligen din situation <3

Jag hade det liknande med min pappa. Vi var väldigt nära, så pass nära att jag ibland kände mig som hans förälder då jag ofta stöttade honom i kriser och hans dåliga mående emellanåt. Det var ofta tufft men gjorde det mer än gärna då jag älskade honom så fruktansvärt mycket och ville bara att han skulle må bra.

Han blev tyvärr sjuk i Augusti och dog för snart två månader sedan, så jag känner igen mig i dina känslor.

Det som hjälpte mig lite var att försöka ta semester, om din syster inte kan dela "ansvaret" på grund av sin funktionsnedsättning så försök ändå tillåta dig själv en dag eller två ibland och gör något för bara dig själv. Något som du tycker om. Det kanske är att stänga av telefonen och kika på en serie, gå på spa eller sova en hel dag. 

Det är inte att ta avstånd från din pappa, utan bara att få återhämta dig lite grann för att inte sjunka till botten. 

Jag beklagar din situation och känner med dig. Jag vet vad du går igenom. Har varit i detta under flera år nu. Känner du att det inte funkar på boendet så tar du det med personalen. Går inte det så är det ansvarig sjuksköterska eller så tar du det med boendets ansvariga chef. Jag har ständigt dåligt samvete för att mitt engagemang inte är tillräckligt men för att jag ska orka så tar jag ibland en paus från besök. Jag intalar mig att min pappa har ju trots allt tillsyn så han klarar sig. Det hjälper ju inte honom om jag går under med. Du har fått många bra råd i tråden. Fundera och värdera många av dem. Det är en enormt kämpig tid detta med åldrande föräldrar. Skickar massor med styrkekramar till dig.

Det är svårt att svara på då jag inte vet hur sjuk han är. Men har han fått rörelseproblem pga stroke tex så är nervsmärta inte alls ovanligt tyvärr och det finns ingen direkt hjälp. De får vanliga smärtstillande men man vill heller inte göra dem beroende av andra starka medel som ofta också har kraftiga bieffekter. 

Stroke kan också påverka personligheten, tyvärr ofta till det negativa. Antingen så deras negativa sidor förstärks, eller/och orsaka depression och det är ju svårt att motverka när deras levnadssituation är så radikalt förändrad. 

Det bästa tipset jag har till dig är, gör det bästa du kan för att umgås och ta vara på tiden, men försök samtidigt se vad som är rimligt och vad som inte är det. Han är ändå omhändertagen, troligen bättre än han gjort själv om han bodde ensam eller med någon annan. Men för honom är det inte hemma, det är inte vad han är van vid och han har förlorat kontrollen över sitt liv, vilket kan göra att oavsett omvårdnad så är livskvaliteten inte densamma tyvärr och det blir den aldrig igen. 

Han är dock trygg och får troligen bra mat och mest troligt får han mer omvårdnad än det du ser vid dina besök. Så slit inte ut dig. Ge honom det du kan och orkar och förhoppningsvis trivs han bättre med situationen med tiden.