Fördelar med syskon?

Ett syskon är någon som vet hur en var när en var liten. Nu när mina föräldrar är borta är det jätteskönt att ha någon som känner en 'utan och innan', som delar samma minnen osv. Det blir en mer naturlig omtanke om varandra på något vis, Yyvärr har vi en sporadisk kontakt numer av olika orsaker. 

Till viss del kan detta ersättas med vänner, men det förutsätter att man har en vän sedan barnsben som fortfarande hänger med en som vuxen. I dagens läge upplever jag att allt färre har kvar sina barndomsvänner utan många utvecklas åt så olika håll och försvinner iväg på utbildningar i högre utsträckning osv. 

Jag ångrar att jag trots allt inte skaffade fler än två barn, främst vid jul då jag ser hur familjerna samlas. Jag och mina barn var länge ensamma på julafton när min mor som var den sammanhållande gick bort så hade jag iaf min dåvarande man (barnens pappa) och hans familj. Men efter att vi separerat från barnens pappa var vi helt ensamma vilket var jättemysigt ändå, det var nog mest jag som kände mig ensam som inte hade någon vuxen att dela upplevelsen med. Sen av en slump föll det sig så att jag och mitt ena syskon började fira ihop. 

Jag saknar att vara nära mina syskon men är själv en orsak till det då jag också behöver mycket egentid samt att jag inte vill vara till besvär, med förnuftet vet jag att de inte tycker så, men jag har ändå dålig självkänsla och undrar varför de skulle vilja umgås med mig.. 

Får se om detta år blir året då jag tar tag i det! 

Med det sagt så finns det ju familjer där man inte alls är nära utan nästan tvärtom, hatar varandra och absolut inte vill umgås. 

Det jag kan känna med att ha två barn (och som var orsaken till att det bara blev två) är att jag känt mig otillräcklig ibland då ena barnet har en diagnos. Det andra blev lite åsidosatt och även om jag under åren har försökt kompensera så känner jag ändå skuld för att jag, som jag känner, inte fanns där helt och fullt som jag hade velat. 
Vi är dock nära varandra idag ändå. 

Tack för svar! Jag kommer aldrig få mer än två barn heller, men det är också ingen önskan jag direkt har då jag dels är äldre och dels känner att det är så många barn som ekonomi och tid kommer räcka till. 

Att jag frågar är för att jag är strax över 40 och har fått lite småpikar att jag är ego som skaffar ett till barn nu, för att det får en så gammal mamma. (Jag skaffar inte på egen hand och pappan är yngre men det är ändå pikar som kommer lite sådär under ytan om det stackars barnet.)

Jag har 3 syskon, som är 11 och 13 år äldre samt ett som är 4 år yngre. 

Kan säga att de som är 11 och 13 hade inget som helst intresse av mig tills jag var runt 18 år. 
Mitt lillasyskon däremot är jag jättetajt med, MEN, alla har inte en sådan relation! Man måste inte komma överens bara för att man delar gener. 

Mitt barn har fått 2 halvsyskon på sin pappas sida och det positiva med det tycker jag är att hen fått lära sig att hjälpa till hemma och att ta hänsyn till andras behov då de är yngre, men hen är också väldigt trött på dem och de har inget intellektuellt utbyte av varandra (har aldrig kunnat leka t ex då de är 7 och 10 år yngre). Men det kanske blir bättre när de är vuxna. 

Jag har bara 1 barn och jag har medvetet valt bort att skaffa fler. Visst, jag skulle inte vilja vara utan mitt lillasyskon men samtidigt blir man inte ensam för att man är ensambarn. Finns vänner och annan familj. 

Fördelar med syskon är enligt mig:

-Man har någon som växt upp i samma familj som man själv. Även om syskon inte alltid har exakt samma upplevelse av uppväxten, är det ändå inte samma sak som t.ex. barndomsvänner eller kusiner.
-Man har en "allierad", ett till barn (minst) i familjen gentemot de vuxna. Man har någon att anförtro saker åt som man kanske inte vill prata med föräldrarna om.
-Man är aldrig ensam, har alltid någon i ungefär ens egna ålder att umgås med under regniga dagar, semestrar, släktkalas och så vidare. Att vara två (minst) kan vara skönt, till exempel om man ska börja ny skola så har man i alla fall en person man känner i början.
-Om föräldrarna blir sjuka (eller går bort) har man någon att dela både det praktiska och det emotionella med.

Jag vet att syskon inte alltid gillar varandra och/eller att de kan vara i direkt konflikt, men enligt min erfarenhet så är det trots allt vanligare att man har en i alla fall hyfsad relation till sina syskon, och det är inte heller alls ovanligt att syskon står varandra väldigt nära, både under uppväxten och sedan i vuxen ålder.

Jag har bara en halvbror som är 13 år yngre på pappas sida och som jag inte vuxit upp med så där räknas det inte.

Mina egna barn är tvillingar (9 år) och där ser jag ju bandet mellan dem. Om det beror på att de är tvillingar eller om det hade uppstått ändå har jag ingen aning om. Men självklart har de alltid varandra även om de ibland promenerar på varandras nerver ordentligt. 

Mamma har en 3 år äldre syster. De har så gott som inget umgänge. Har aldrig haft. När jag var liten och mina kusiner fyllde år var det mina morföräldrar som tog mig dit, inte mamma då hon och syster plus man inte kom överens. Jag var inte vatten värd för min moster förrän jag började plugga på högskolan (den enda av oss tre kusiner som läst vidare). På julen var det vartannat år hos mormor. Mamma och moster tog alltså varannan jul för att slippa umgås. Det blev väl något bättre när mormor dog för 9 år sedan och de behövde samarbeta gällande morfar. Nu är morfar också borta och de pratar ju med varandra men det är inte bra. De delar på mina morföräldrars sommarboende och är väl inte överens speciellt mycket vare sig om vad som behöver göras eller hur det ska göras. 

Pappa är yngst av sex syskon. Kommer aldrig att bli vuxen (ses inte heller som vuxen av sina syskon, han är ju "bara" 69). På det stora hela är syskonen överens. 

Jag har två barn( 6 och 9 år) att se dom ha så underbart roligt tillsammans gör mig varm i hjärtat. De leker och skrattar tillsammans och de kan sysselsätta sig själva tillsammans i timtal. De delar så mycket till sammans trots sin låga ålder så vet ju inte hur det blir i framtiden. 

Nästan varje kväll när de ska sova, efter vi nattat dom. Smyger 6 åringen över och lägger sig i 9åringens säng. Brukar sitta utanför rummet och lyssna på deras konversation för de är helt underbart. Oftast handlar det om att de ligger och pratar om vad de varit med om i skolan under dagen eller att de ligger och pratar om saker/minnen de gjort tillsammans. De ligger och skrattar massor åt allt de pratar om. Efter ca 15-20 minuter brukar det bli tyst i rummet. Då har det somnat bredvid varandra i sängen. 

Åh, vad fantastiskt det låter. Jag har liknande minnen från min egen uppväxt med ett syskon. 

Jag kan ju känna stora hugg i hjärtat över att jag är äldre som mamma och mina barn inte kommer få supermånga år med sina morföräldrar, iaf inte med lek och bus. Som att jag på något vis är elak mot dem som inte kunnat ge dem det. Samtidigt är det ju sånt här jag hoppas att de får, varandra och den kontakten du beskriver.

Ja, oj, vad gammal du kommer att vara... Eller inte, beror ju mer på orken osv. 

Du får väl säga att ja, ett barn till passar mitt liv nu och på det här viset har jag haft både orken och tiden för att ägna mig helt åt mitt första barn som nu är så pass stor (eller?) att även det nya barnet kommer att få samma fördel PLUS att båda får glädjen av att få ett syskon. 

Fö började en bekant till mig om, om än inte helt frivilligt, vid 48. Då hade deras yngsta barn börjat universitet på annan ort, så hon och hennes man sålt allt de ägde, skaffade sig en båt och tänkte segla jorden runt. Men hon besökte en läkare först för hon mådde så illa och läkaren sa, grattis, du är gravid! Vid 48! De är katoliker så abort var inte att tänka på så det var bara att hastigt och lustigt hitta en bostad och lägga jordenruntplanerna på is ett tag. Det föll sig så att när det barnet var 1½ och planerna på en ny resa tog fart så annonserade ett litet syskon sin ankomst hahahaha. Så planerna blev försenade men de tog helt enkelt med sig barnen och planerade att segla, bo någonstans ett tag, jobba ihop lite pengar där och sen segla vidare så länge inget av barnen behövde gå i skola. 

Nu börjar den äldsta i ettan, är lååååååångt före sina klasskamrater i mycket och är ett socialt geni, kan många språk och har även gått i skola i andra länder där de börjar tidigare. 

Så allt går och du är def inte gammal! 

Tack. :) Det äldre barnet är bara ett par år äldre men det är som det var någon magisk gräns där när jag passerade 40, som att jag blev dubbelt så gammal i vissas ögon. 

Ja, så kan det vara. Jag var inte helt hundra på att jag inte skulle ha fler, men efter 40 blev jag mindre och mindre sugen allteftersom jag hittade eget intresse som tog en del tid. Plus att jag visste att mannen jag lever med inte ville ha, men kunde tänka sig att skaffa ändå om jag verkligen ville. 

Jag har ett syskon och är jätteglad för det. Vi har gjort mycket ihop som unga och hörs av ganska ofta. Han är en engagerad morbror till mina barn också. När våra föräldrar börjar bli gamla är det skönt att vara två om det. 

Mina barn är 7 och 9. De övar sig på att säga ifrån och komma överens igen med varandra på ett sätt man inte riktigt kan göra med kompisar. De leker periodvis mycket med varandra och ska man sova över hos farmor är det tryggt att ha syskonet med. :) 

På ledigheter och resor har de alltid ett annat barn med att leka med. De har sagt att det är mysigast att gå till simhallen med bara en förälder, men roligare när syskonet är med. 

Alla syskon passar inte ihop, men jag tror också föräldrarna har en ganska stor del i om syskonen håller ihop eller inte. I en familj där alla barn känner lika stor kärlek, uppskattning och trygghet mår syskonrelationerna bättre.

Vilken makalös berättelse! :) Tack för att du delade med dig! 

Bra poänger. Första där är ju något jag tror jag kommer bli gladare för ju äldre jag blir, att det finns nån annan med samma minnen som en själv att prata om. Även om man inte gör det så ofta känns det fint på något vis.

Mina syskon är mina bästa vänner. Jag har upplevt de finaste och mest förödande stunderna i mitt liv med dem vid min sida.

Om två månader får min dotter ett syskon och jag hoppas att de får samma fina relation till varandra. 

Det finns inga specifika fördelar Egentligen, eftersom alla syskonpar är olika. Klart det varit konflikter ibland genom åren, men vi lämnar aldrig varandra i sticket. Det är mer än vad man kunnat säga om alla vänner som kommit och gått genom åren.