Vuxet barn med två stora barn flyttar till särbo

Kan du vara den som drar dig undan den här gången, tills du vet vad du vill? Du känner honom väl. Du har anpassat ditt liv till honom många år. Trots att du älskar honom är det något du inte längre vill göra, men om du vill vara med honom så kommer du att leva med någon som är som han är. Om du inte längre mår bra i det kan du må bra av att ta ett steg tillbaka under en tid. Förvänta dig inte att han märker något, eftersom han kommer att ha fokus på dottern.

Hälsningar en tillbringade livet med att vänta

Du skriver som om du har ansvar för allt i hela världen? Ta det inte som en förolämpning, men du måste förstå att du inte behöver bry dig ett dugg om hans dotter + hennes barn och deras förehavanden. Du har ditt boende, han har sitt. Du skriver också att dina egna barn varit oerhört trötta på honom till och från, samt att han har ett icke önskvärt beteende i att han undviker att ta viktiga samtal och lösa problem etc. 

Har du någon gång testa att göra slut? Att få din egen tid utan alla bekymmer som kommer på köpet när man är tillsammans med honom? Hur stor del av din vakna tid skulle du uppskatta att du tänker på honom, hur saker ska lösas? 

Nej, ta ett rejält kliv tillbaka, kanske tom med gör slut på en gång. Det höra ju att du nog fundera på detta länge egentligen. 

Men backa undan bara, du har ju ditt eget boende. Vad han gör är ju hans business. Likaså med katterna, vill han inte vara kattvakt så får han ju fixa annan kattvakt, exempelvis med hjälp av Facebook. Varför ska du engagera dig i det?

Passa på att umgås med dina barn och barnbarn istället för att grubbla så mycket. Har du ingen sport eller fritidsintresse du kan plocka upp? Vänninor att umgås med? 

Jag håller inte med om att vad någon som man har en nära relation till gör är dennes enskilda angelägenhet. En relation som pågår i ett decennium på premisser som om det vore den enes enskildes angelägenhet på vilka sätt umgänget kan ske blir med tiden en mycket ojämn relation med potential att skada den som får anpassa sig.

Om ts väljer att ägna sig åt sitt så är det nog bra för henne, men det är inte vad som skulle utjämna saker och ting. Det verkar inte bättre än att det inte finns något som kommer att utjämna saker och ting. Men de varma känslorna kommer att avta med tiden om hon fokuserar på annat och andra än särbon. Troligen är det bäst att pröva en tid för att sedan bli medveten om vad det är hon saknar, om ens något. 

Varför stannar du i en relation som är så dålig att den förstört din egen relation till dina barn och barnbarn?

Alla människor har ett eget ansvar över sig själva, och ni är särbos, det är inte så att ni delar varken hem eller ekonomi.

Jag förstår inte riktigt den offerkofta du valt att ta på dig själv när den är så otroligt lätt att bara slänga av sig och bränna.

En relation ska göra en lycklig och inte ledsen. Vad är egentligen anledningen att du stannar? Att du tycker om honom och bryr dig om är ett icke-svar, det ger ju inget om allt annat är kasst.

Det är inte han utan det är DU som förstört relationen till dina barn och barnbarn eftersom du väljer din särbo över dem. Du prioriterar att vara tillsammans med din särbo, som beter sig som ett barnsligt arsle och flyr fältet varje fång det blir konflikt, över att ha en nära relation till dina barn/barbarn. Det är ett val DU gjort och fortsätter göra varje dag. Detta trots att det dessutom skadar din egen psykiska hälsa att vara tillsammans med honom och inte möjliggör att leva det liv du önskar. Du har valet att lämna men det gör du inte, för du älskar honom, men då älskar du alltså honom mer än må bra, ?njuta av frihet? som du kallar det och att ha en god relation till dina egna familjemedlemmar. 

Det kan hända att det ser ut som en offerkofta, det du gjort. Du har starka känslor för en man som har fokus på annat än dina behov, men du har valt att stanna. Antagligen har de andra rätt i att du skulle må mycket bättre om du fokuserade på annat, och särbons dotters flytt kan bli startskottet till att du förhåller dig annorlunda.

Jag är yngre än du och har haft andra startskott till förändringar i mina relationer, men det känns skönt nu när flera är gjorda, och ibland även tomt. Den kärlek jag känner till dem jag valde att bry mig om och vårda kontakten till kan inte ersättas med ytliga kontakter kopplade till mina intressen. 

Om kontakten med dina egna barn är bra och givande (det är ju ingen självklarhet) så kan du börja med att odla relationerna till dem, men annars stå ut med en viss tomhet ett tag. Man märker, är min erfarenhet, vad och hur en osund relation tog på en. När det värsta släppt kan man börja gå igen. 

Tack alla som bemödat er om stt läsa och kommentera. Vi hsr gjort slut flera ggr pga hans beteende. När han har ?fullt upp? med mågot glömmer han bort att jag finns. Det är alltid jag som haft huvudansvar för kontakt mellan oss, förutom kanske ii början  av förhållandet när mina barn bodde hemma varannan vecka och jag jobbade heltid. Då var han själv med katterna och oroade sig för att vi inte kunde ses så mycket som han önskade. Men de flesta åren senare är det jag som åkt till honom även efter att han slutat jobba, fast jag jobbade heltid. 
Jag vet med mitt förnuft att jag inte är nöjd och det vet även hans och mina barn om. Vi är ju äldre och jag har försökt träffa andra (när vi varit ifrån varandra) men det finns så mycket ?skit? där ute rent ut sagt?Det är ofta yngre som dras till mig. Ofta killar utan egna barn. Killar som bor i 2a hand i nån liten etta och som inte har så värst mycket livserfarenhet. Killar som ljuger om att inte vilja ha barn och som egentligen bara är ute efter äventyr. Så mycket lögner?och jag är inte den som vill ha one-night-stands. Inget jag blir lycklig av.

Att vara med en person som låtsas att han förstår vad man pratar om och lovar skärpa till sig, dvs börja ta mer ansvar för relationen och sen ändå inte gör det är fruktansvärt tärande och sårar en helt otroligt. Vad som också är otroligt märkligt i allt detta är att hans dotter tydligen inte på nåt sätt diskuterat min ?roll? i det här när hon flyttar dit. De är ju tre stycken, hon och hennes barn ich två katter. hon jobbar och barnen går i skolan. De ska upp tidigt på mornarna och sen är det fullt upp på kvällarma med läxor och allt. Jag skulle bara känna mig i vägen och jag tänker inte vara piga/hushållerska åt dom i den här åldern. Det har jag varit tillräckligt. Men han kommer att vara deras butler och det kommer han att prioritera. Jag vet vad jag behöver göra men det är tufft efter så
många år tillsammans.

Det är mycket konstigt som hänt genom åren och jag fattar inte egentligen att jag gått med på vissa saker. Som när den här dottetn gifte sig för några år sen?Hennes föräldrar och hennes svärföräldrar satt vid honnörsbordet och jag fick sitta långt bort i ett hörn med några av hennes kompisar. Även de vid mitt bord undrade hur det kändes för mig att inte kunna sitta med min partner. Jag brydde mig inte så mycket då, men ju mer jag tänkt på detta, desto argare har jag blivit. Otroligt kränkande, förödmjukande och sårande. Det var som att jag inte fanns och likadant nu. Dottern verkar inte ha en tanke på hur det känns för mig allt detta. Bara för att jag har en egen lägenhet kan hin ju inte bara ta för givet att jag ska backa och försvinna. Men hon gör väl så för hon tycker väl att hennes pappa inte bryr sig om mig. 

Till saken hör också att jag har en syster som är allvarligt sjuk i bröstcancer och då hade det känts bra att ha en klok, kärleksfull ich förstående partner, vilket jag verkligen inte har som det är nu. Han svek mig också när mitt andra barn flyttade hemifrån och jag blev själv. Då satte han igång och renoverade sin dotters hus och orkade inte ens ringa mig för han körde sllut på sig själv. Jag kände mig fruktansvärt ensam då av förklarliga skäl som mamma, vilket han inte begrep över huvud taget. 

Jag vet vad jag behöver göra och jag önskar att jag ska få styrka från nånstans?

Blev lite mycket frågetecken i min långa text?😄vilket inte var meningen?🙄

Varför förväntar du dig att hans dotter ska ta ansvar för er relation?