12-åring rädd för allt...

Tycker inte att det låter extremt, min dotter var också extremt blyg. Nu vid tjugo klarar hon sig utmärkt men vid tolv var hon jätteblyg och pratade inte med någon hon inte kände. Hade inte heller velat åka buss själv eller gå till affären. 

Nä, självklart kan det ju vara olika...hon har också alltid varit blyg.
Men hon har åkt buss själv nästan en hel termin men plötsligt får hon panik av det? Jag blir också orolig för hur hon/vi ska lösa det till hösten när hon byter skola (börjar högstadiet) och kommer att behöva åka buss varje dag. Som det ser ut nu finns det ingen möjlighet för mig eller hennes pappa att skjutsa henne de milen varje morgon. Känner att hon blir så begränsad i sitt liv, märker på henne att hon lider av det. Hon vill våga göra saker som hennes kompisar gör.

Det här med bussen tex får henne verkligen att må dåligt... Hon i princip hyperventilerade och tårarna bara sprutade den gången hennes klasskompis inte var där. Kunde ju inte skicka upp henne på bussen då utan hon fick följa med hem, jag hade mina andra barn att skjutsa till den "vanliga" skolan så jag hade ingen möjlighet att köra henne till den större skolan där hon skulle vara. Det är några mil.

Väldigt mycket katastroftankar hos henne. Ska vi åka på semester är det panik (med tårar) om att båten ska sjunka, vi ska krocka, flyget krascha osv Tycker synd om henne, känns som att hon går miste om livet...typ.

Katastroftankarna kan ju vara värt att ta upp med BUP. Verkar som att hon har ångest, det kan bero på för hög stress och för höga krav. Alla mognar inte lika fort och en del barn behöver mer stöd under längre tid av föräldrarna. Men prata ni med bup , de kanske hjälper henne med psykologsamtal, tex. 

Har hon varit sjuk nyligt? Tänker om det eskalerat totalt är PANDAS värt att kika på men vad det än är... Behöver hon hjälp nu och då det kan ta ett tag skulle jag skicka till skolkurator, se om hon passar åldersmässigt för UMO och kontakta BUP.

Ja, nog är det ångest... Hon får ont i magen säger hon. Hon är "typen" som tyvärr ställer höga krav på sig själv och vill inte misslyckas. Vart det kommer ifrån vet jag inte, jag tycker inte att vi ställt höga krav på henne... Hon är en "pleaser" och vill alltid göra allt rätt. Rädd för att misslyckas.

Tack för svar!

Tack! Nej, hon har inte varit sjuk. Men jag ska ändå kolla upp PANDAS (aldrig hört talats om) och UMO.

Det låter som tvångsbeteende.

Det behöver inte vara uttalade krav för en flicka i den åldern med en känslig och anpassningsbar personlighet, det kan vara outtalade krav eller helt enkelt krav som hon inbillar sig att ni och andra har på henne. Hon kanske känner att hon är för känslig och blyg och hon känner sig kanske otillräcklig och otrygg.

Mitt råd är att du kramar henne varje kväll och säger att du är superstolt över henne, att hon är jättebra! Alla barn skall man inte blåsa upp självförtroendet på alltför mycket men denna flicka verkar behöva det, 

Så kan det mycket väl vara, ja...

Absolut ska jag göra det, hon behöver all boost som går att ge

Planera redan nu för en flytt närmare högstadiet så hon kan gå eller cykla till hösten.

Barn är väldigt olika, vissa är mer känsliga för ensamhet,  nya situationer m.m. Vilket även gäller vuxna.

En liten fråga, har hon sovit länge på undervåningen i ert hus medan ni vuxna sover på övervåningen? Om hon redan är lite känslig så blir det inte lättare av att vara så långt ifrån er vuxna.
Vissa barn mår tom bättre av att dela rum med syskon om det finns möjlighet, ger en känsla av trygghet.

+1

Inget av barnen vill bo i "stan" där högstadiet är och det skulle också innebära att de yngre barnen behövt byta skola och flytta ifrån vänner, så det är inte aktuellt... Vi skulle heller inte ha råd att köpa något där inne då priserna där är galna.Absolut!

Hon bad själv om att få rummet på nedervåningen, för att det var större än det hon hade, för kanske 2 år sedan? Det funkade jättebra i början och hon var nöjd. Sen har hon periodvis sovit i våran säng när hon känt sig för ensam och rädd (och det är såklart ok!). Håller på att renovera ena sovrummet uppe nu och överväger att hon får ta det sen om hon vill. Men det innebär att jag och min man får ta sovrummet nere (igen) så jag vet inte om det hjälper... Kanske hon känner trygghet i att iaf ha syskonen på nära håll. Men det är som sagt ok om hon vill sova hos oss också, vi nekar aldrig barn det... Just nu är det som sagt stök där uppe (+att min man snarkar och lillebror sover just nu hos honom) så då har jag istället valt att sova nere på soffan, för att hon ska känna att jag är närmare henne, vilket hon oftast är ok med. Ibland lägger hon sig också i soffan när det inte räcker med att jag är i vardagsrummet och hon i sitt rum...

Ja, det är bra att ni försöker hitta en lösning vad gäller sovandet, och inte bara för en vecka eller så. Hon känner av det hela, att få ha dig i närheten kan gör att hon lättare kan sålla bort i sitt virrvarr av oroliga tankar.

Jag tycker absolut att ni ska kontakta bup för så dåligt som hon mår är inte okej. Kram och lycka till!

Det är ju en betydande skillnad på att vara blyg och att vara rädd.