Jätteutbrott Föräldragrupp

Instämmer med ovan. Nåt är ju uppenbarligen fel om barnet verkligen skriker hela tiden. Jag har en hnb:are. Som bebis var det mest skrik, men med ökad ålder har utbrotten minskat rejält. Dessutom skrek han från sin första levnadsdag. Vad hände med ditt barn vid 3 månader? Konstant skrik kan ju bero på allt från smärta till hörselskada till nån annan diagnos. Vad säger Bvc? För din skull och framförallt för ditt barn skull måste du försöka komma fram till vad allt detta skrikande beror på.

Hon måste nog få hjälp att lära sig att utrycka sina känslor på annat sätt än genom att skrika.  

Kan hon prata? Uppmuntrar ni henne att uttrycka sina känslor med ord istället för skrik? Har ni talat om, och visat, att det inte är ok att skrika? T ex att man då inte får följa med på roligheter, titta på TV och andra förmåner.

Nej ts, hon mår inte bra. Hon mår SKIT, och ni vuxna måste sätta stopp för just nu är det ni som tillåter detta, och det är er dotter som får ta notan.

Tack alla. Men jag vill inte ha råd, jag skulle vilja ha en föräldragrupp med föräldrar i samma situationen. Om ni har länken eller tips hur man kan hitta de, jätttegärna dela med

Vi har ett barn som haft väldigt mycket ilskeutbrott. Skrek, slogs, kastade saker, slog sig själv, slet av hår på sig själv. Var mellan utbrotten glad och harmonisk. Vi körde lågaffektivt benötande och när det gick undvek både vi och skolan/förskolan situationer vi såg framkallade utbrotten - tex trängsel. 

Utbrotten minskade från ca 5 års ålder och blev sällsynta i 6-7-årsåldern. Det är fortfarande ett hett humör och det skriks fortfarande ibland, men långt ifrån på samma nivå som i ditt barns ålder. 

Vi försökte prata mycket om känslorna med barnet för att lära att sätta ord på dem istället för att skrika. Det är ju bra att kunna, men jag tror faktiskt att det mest handlade om mognad när beteendet blev bättre. 

Vårt barn har missat tex roliga utflykter pga av skrik och vägrat klä på sig mm. Men det var inget som hjälpte mot beteendet. Ett så litet barn har inte det konsekvenstänkande och impulskontroll som behövs för att den typen av åtgärder ska ändra beteendet.  (Vi ställde inte in utflykterna för att straffa utan för att skona syskonen från bråken - syskonen fick åka på utflykt med ena föräldern och det arga barnet stanna hemma med den andra.) 

Ja, det handlar nog ok någon sorts omognad och kanske ett litet omoget och oroligt nervsystem och bristande förmåga att reglera känslor.

Min dotter hade stora utbrott i fyraårsåldern upp till fem år. Hon kunde skrika i upp till en timme, hon kunde rymma, gömma sig. Jag brukade hålla om henne då. Ibland vägrade hon och kröp ner under sin säng och la sig där och jag låg på hennes säng. När hon blev lite större, i sex till åttaårsåldern, då kunde hon ofta säga: mamma , du måste krama mig, annars fryser mitt hjärta till is. Då kramade jag henne länge. Läste bok för henne och höll om henne. 

Vi har en hel del problem med adhd och borderline i släkten , men min dotter som ung vuxen är en lugn och fin tjej.

Lågaffektivt bemötande, kramar, lugn och ro, läsa bok. Det kanske är något att testa för TS.

Utbrotten som min dotter hade  började innan fyra år, redan som bebis skrek hon väldigt mycket. Men det blev liksom värre vid fyra år för plötsligt kunde hon få ett utbrott och skrika och springa iväg, det var många gånger vi var livrädda för att hon skulle bli överkörd eller komma bort. Eller att hon skulle skada sitt syskon.

Men nu som ung vuxen  är hon en jättelugn och fin tjej, inget problem med temperamentet. 

Tonåren gick bra, mycket tror jag pga att jag lyckades hålla mig lugn och inte eskalera. Jag kom så väl ihåg min extremt okontrollerade och skrikande egna mamma att jag var noga med att inte eskalera något när dottern kom i tonåren.