Du som lever i en relation och samtidigt lever med ångest

Min erfarenhet är att har man ångest behöver man människor omkring sig som förstår vad det är och att det inte är hela ens person. 

Jag vet sällan själv varför jag har ångest. 
Mår jag riktigt dåligt talar jag såklart om att jag gör det, men får nästan mer ångest av att försöka förstå varför 

Okej, jag menar att människor förstår vad ångest är. Att det finns. Första gången jag hade ångest trodde jag att det blivit fel på lungorna. Någon berättade då vad det var. 

Min ångest är komplex och har sin grund i en otrygg barndom men har även byggts på av händelser i mitt vuxna liv. Jag har hittat fungerande strategier för min ångest, den styr inte mitt liv men kommer nog aldrig bli av med den. 

Min man som vuxit upp med "normala" föräldrar och inte heller genomgått större trauman kan inte helt förstå hur ångest bara kan finnas där utan att något "nytt"har hänt och hur trött man kan bli av ångest. Han vet om allt jag har gått igenom och vet om att jag har ångest men han kan ju ändå inte förstå, vilket jag inte heller kräver. Det räcker att han försöker och tror på mig.
För mig har det varit självklart att berätta och tack och lov även självklart för honom att lyssna...det är ju en del av mig och min historia...

Vad fint, L. Ger hopp! 

Ja. Eller jag pratar om min ångest men ofta kan jag inte sätta fingret på varför jag har den. 
Är det en specifik sak hjälper set ofta att diskutera det med partnern, men kan också handla om att bara flagga för att den finns/känns för att undvika missförstånd. 

Du bör vara så öppen som möjligt från början. Är du inte ärlig kommer du bara trassla in dig i ett nät av lögner och påhitt. Jag har själv varit tillsammans med en tjej med ångest som var väldigt ärlig om vad det berodde på och det var skönt. Däremot hade hon en kompis som också hade ångest men som inte ville vara lika öppen med det. Det blev mer bekymmer i den kompisens relationer.

Så om du ska ha en seriös relation bör du berätta orsaken till din ångest.