Hur är det att vara inlagd som vuxen?
Jag har i mina yngre dagar varit inlagd för både ätstörningar, depressioner och självmordstankar m.m.Både under LPT och frivillig vård.
I och med att jag alla gånger varit relativt ung, som äldst 22 år, så har personalen alltid behandlat mig med respekt och varit väldigt måna om att jag ska bli bra.
I december fyllde jag 28 år och jag börjar ännu än gång bli sämre i min ätstörning och har tvingats söka hjälp och förmodligen kommer jag ännu en gång behöva läggas in på antingen en ätstörningsklinik eller psykiatrin i Stockholm.
Jag skäms så otroligt mycket, för det känns som att jag bör vara ?vuxen nog? för att klara mig själv.
Jag tycker också det känns pinsamt att vara inlagd för att det känns som att det nu kommer att finnas mer personal i min egen ålder som ska ?ta hand om? mig.
Jag har svårt att förhålla mig till hur det ska se ut att någon i min egen ålder ska vara behandlingspersonal och ännu värre: kanske behöva tvinga mig till saker där min ätstörning sätter stopp.
Vad har ni för erfarenheter och tankar kring detta?