• Anonym (Mamma till 3)

    Frigörande tonåringar

    Jag är lite intresserad av hur det varit hos er som har tonåringar/vuxna barn.

    De barn som varit väldigt medgörliga och tajta och beroende av föräldrarna som små har de haft tuffare ungdomstid? 

    Och de som haft barn som varit "stökiga" oklängiga i barnåren hur har deras frigöringsprocess sett ut?

    Hur var era barn i anknytningen som barn och hur blev deras tonårstid?

  • Svar på tråden Frigörande tonåringar
  • sextiotalist

    Sonen och jag var väldigt tighta så när han kom in i puberteten så var frigörelsen väldigt kraftig gentemot mig. Mycket markeringar, avståndstagande, pappa var den som gällde.
    Men samtidigt så var det ändå ett klamrande fast.
    Jag stöttade mycket när det gällde skolan, så det blev vår stund. Men resten av tiden var jag inte vatten värd 
    Men efter puberteten vände det.

  • Anonym (nja)

    Väldigt tajt relation med min son (som är 19) efter en skakig uppväxt för honom. Jobbig skilsmässa, totalt självupptagen pappa efter skilsmässan. Pappan var frånvarande känslomässigt även när vi var gifta, utomstående trodde ofta att jag var ensamstående med sonen när han var liten. Sonen var hemmasittare under högstadiet. 

    Sonen har inget behov av frigörelse, vilket gör mig orolig och jag försöker putta ifrån mig honom istället på lämpligt vis. Jättesvårt. Som tur är vill han själv plugga på annan ort snart. Han behöver helt klart flytta hemifrån för att kunna frigöra sig från mig. Man kan ju ha ett nära band ändå, det får bara inte hindra honom i hans skapande av ett eget vuxenliv.  

  • TvillingmammaVästgöte

    Min ena tvilling var Explosiv och trotsig som barn men lugn och fin nu som ung vuxen. Min tvillingpojke hade jag tyvärr kitecsämre anknytning till, men Jag jobbade jättemycket med vår kontakt och anknytning när han var 13 till sexton år. Tonåren är en omvälvande tid och hjärnan mycket påverkbar, det ärjätteviktigt att ge barnen stöd, kärlek och uppmuntran i tonåren. När tonåringen är tillräckligt trygg går frigörelsen automatiskt och konfliktfritt, tror jag. Som föräldrar skall man ge villkorslös kärlek och trygghet, men självklart också sätta gränser och ställa krav. 

  • TvillingmammaVästgöte

    Jag läste på väldigt mycket men min man tyckte det var svårt att vara tonårsförälder. Då anmälde jag honom på kurs , vår kommun håller mycket bra kurser för tonårsföräldrar, det hjälpte.

  • Anonym (hj)

    Ja, exakt så som du beskriver. Den jag stod närmast var den jag hade svårast relation med som äldre tonåring, medan den som var svår, trotsig och envis som barn var väldigt lugn och sansad som tonåring och har inte haft någon frigörelseprocess. Båda är vuxna idag, båda står mig nära.

  • Anonym (V)

    Jag har varit ensamstående på heltid med min son så vi var tajta under uppväxtåren. Han var lugn, snäll, rolig och ?enkel? som barn, inga problem med någonting egentligen. 


    Han hade perioder i tonåren då vi bråkade en del men det var ingen direkt tonårsrevolt om man jämför med vad en del andra går igenom. 

    Däremot vill han fixa och styra upp saker själv numera så han har behov av att vara självständig, vilket förstås är positivt och bra. Envis har han alltid varit och vill göra saker på sitt sätt, inte så att han trotsar och bråkar om det. Han lyssnar på mina instruktioner/råd och sedan gör han ändå som han vill.

    Enkel både som barn och tonåring alltså. 


     

  • Anonym (Mamma till 3)

    Tack för många svar

  • Anonym (Jo)

    Det var ganska lugnt, lite tjafs. 

Svar på tråden Frigörande tonåringar