Min tonåring förskjuter mig pga skilsmässa

Trist, ja... Det är inte så mycket du kan göra än att finnas kvar i bakgrunden. Stöta på honom då och då och hoppas på att det ändrar sig...  Så länge du inte eskalerar det hela.

Att försöka förklara skilsmässan tror jag inte på. Att du skilde dig beror ju på något sätt på att du inte är nöjd med fadern på något sätt. Det tror jag inte faller i god jord som samtalsämne. Antar att han är "pappas grabb".

Jag antar att du bara kan intyga för honom att du finns den dagen han vill prata med dig. Han är myndig, vuxen och gör som han vill. 

Låt honom landa. I bästa fall kan hans pappa försöka förklara för honom att han inte har med vad som föregått mellan er två, att göra. Att ni båda älskar honom oavsett hur ni föräldrar har det mellan er. Du är hans mamma oavsett. Viktigt att inte "tjata" utan låta honom tänka färdigt. 

Antar att han vill ha kontakt med sina syskon och är de tex hos dig på en födelsedag, så bjuder ni in storebror till kalas osv. Den typen av saker, 

Jag har en bonusson som nu är 20, men han hade en period under högstadiet när han bröt med sin mamma (av fullt rimliga orsaker) och bodde bara hos oss. Han svarade inte när hon ringde och vid de tillfällen hon var här, så kom han inte och hälsade. Han mådde rätt dåligt under den perioden och vi andra stöttade honom så klart. Vi förstod hans beslut men det var ändå svårt för honom. Hans syskon bodde varannan vecka. 
När han fyllde försökte hon lämna en present till honom men han vägrade ta emot den. 
Det som bröt isen var ca 8 månader senare när mamman fyllde stort, och skulle ha kalas och bjöd in honom, och då valde han att gå dit. Efter det blev det bättre. Han har inte bott där igen men han åker dit och äter middag ibland. Deras relation fungerar, och han mår så mycket bättre än under de där 8 månaderna, även om han då nog tänkte att han aldrig skulle prata med henne igen, eller behövde henne i sitt liv.

Grejen med vuxna barn och tonåringar är att man inte kan styra exakt hur de gör tänker eller väljer att göra. Det man däremot väljer är att vara tydlig med att man tycker om dem, att man värdesätter att ha kontakt och att man är "den vuxna", dvs, inser att man ska passa sig för att bränna broar som man inte vill bränna.

Hade mitt barn brytit med mig hade jag investerat i samtal med någon professionell. Jag tror att man behöver distans och faktiskt lite bra professionella råd, så att man förstör mer än vad som behövs. Skilsmässan är en sak, att bryta med sin mamma en annan.

Sen tycker jag att du och din fd. verkligen behöver prata om att din son uttryckt att han inte vill leva. Ev. behöver han faktiskt att någon fångar upp att han inte mår så bra och tar honom till vården. Ibland säger folk sådant när de faktiskt behöver vård!