Min tonåring förskjuter mig pga skilsmässa

Låter jobbigt för dig men säkert rätt beslut. Sonen verkar vara väldigt omogen men kommer förstå så småningom. Hoppas hans pappa inte eldar på utan försöker vara diplomatisk. Kram till dig

Det kommer ta tid för honom att värka igenom det här. Finns där för honom och invänta att han vill återuppta en nära relationen med dig.

Jag skulle bli oroad av detta, hur mår sonen i sig själv? Självklart är det en stor sak och jag förstår att det är mycket att svälja, men han är 18 år. Nästan vuxen. Han borde kunna, trots sorgen och omställningen, stå mer stadigt genom detta.
Det känns som en väldig överreaktion. 

Har han vänner? Är han på en bra plats i livet? Jag tänker om skolan funkar, om han mår bra? 
Hur är din och sonens relation i allmänhet? Har ni haft en bra relation innan detta och kunnat prata med varandra och göra saker tillsammans?

Jag tycker att du och pappan ska prata om detta och sedan sätter ni två er med sonen och pratar.
Jag hoppas att pappan kan sätta sonens bästa främst och säga till honom att ingen ska straffas för detta utan beslutet är mellan er föräldrar. 
Han ska inte känna på något sätt att han måste välja sida i detta. Kanske behöver sonen få höra detta från er båda och främst från pappan. Han sviker inte någon av er om han umgås lika mycket och lika hjärtligt med båda. 

Jag håller med ovanstående och funderar även över den stora skillnaden mellan döttrarnas och sönernas reaktion. Kan pappan ha påverkat sonen på något sätt? Döttrarna säger ju att de förstår, även om de är ledsna.

Min erfarenhet av skilsmässor (egen uppväxt samt i min omgivning) är att det inte direkt brukar komma som en överraskning för barnen. Ofta har äktenskapet varit på väg utför länge. Och även relativt små barn, märker och förstår mer än vad föräldrar tror. Tonåringar gör det definitivt.

I min bekantskapskrets har en del barn / ungdomar blivit ledsna och besvikna, men inte reagerat som denne son. Andra har närmast blivit lättade. Samtliga har kunnat fortsätta ha bra relationer till båda sina föräldrar, med undantag för de fall där någon av föräldrarna varit direkt olämplig. (Inte sällan en direkt orsak till skilsmässan).

Vad ligger bakom här? Ligger det hos sonen eller pappan? Eller någon annanstans?

En 18-åring som inte tycker att livet är värt att leva för att föräldrarna skiljer sig, har nog en hel del egna problem.

Som sagt, hur mår han egentligen? Han borde ha fullt upp med sitt eget liv. Det klart att man kanske inte tar sina föräldrars skilsmässa med en axelryckning, även om man är vuxen eller nästan vuxen. Men det är stor skillnad på det och sonens kraftiga reaktion. Det där låter mer som yngre barn (som påverkas mer direkt) kan reagera, och då oftast bara i tillfällig affekt.

Sonen är inte alls omogen.  Det är hans känslor. Han ser dig som en svikare. Att du vill dela på familjen. Han tyckte säkert att ni hade det bra ihop som familj. Det är hans sätt att sätta ner foten. Det är bara att gilla läget. Det kan gå över. Men det behöver inte det heller. 

Han behöver säkert bara vänja sig vid tanken.

När min man skiljde sig från sin exfru blev det 16-åriga barnet jättearg på honom och pratade inte med honom på några månader. Sedan mjuknade hen och de fick en jättebra relation igen. Hen bodde till och med hos oss eftersom det funkade bäst av flera skäl. 
Detta barn (numera vuxen) har adhd- och ångestproblematik vilket kanske kan förklara en del överdrivna reaktioner, men hen är i grunden en mjuk och vettig människa. 

Jo, det är omoget och osunt att reagera så kraftigt och resonera så svartvitt när man är 18 år och själv på väg ut i vuxenlivet. Han borde som sagt ha fullt upp med sitt eget liv.

Att han är ledsen och besviken kan jag förstå, men det är något annat. Det beror ju också på vad som ligger bakom skilsmässan.

Man kan ju också fundera över varför döttrarna och sonen reagerar så olika. Hur familjen egentligen mådde innan, samt vad pappan tycker om sonens reaktion och beteende.

Alltså, sonen måste ju ha någon form av problematik. Npf?