Är det för mycket begärt att en pappa ska kunna klara av sina barn??!

Troligen är det omställningen han har svårt för, men lugn.. han lär bli bättre. Tidigare har du antagligen tagit det mesta och nu har du inga känslor kvar för honom och vill att han ska ta över sin ansvarsdel.

Givetvis ska en vuxen person kunna ta hand om sina egna barn.
Vad är det som är svårt? Hur var han innan barnet kom? Är han en person som har svårt att ta tag i saker? Handlar det om osäkerhet? 

Om du inte hjälper honom så måste han göra mer själv. Eller är det helt enkelt så att han inte är så bra föräldramaterial? 

Varför har du valt att skapa inte bara ett, utan fler barn med denna jättebebis? Ansvar ligger väl även på dig att du inte klarat av att välja en bättre hane till att avla på. Sen vadå försökt separera? Lyckades du inte packa dina flyttkartonger eller?

Allt det åt sidan, han kanske har en diagnos som gör att han har svårt? Min fru t.ex hon är som en tonåring och har svårt att ta vuxenansvar, inte bara för våra barn, utan även för sig själv, men där finns flera diagnoser som förklarar det. Gör inte livet enklare, men förklarar åtminstone det onormala, och gör att man förstår att det inte handlar om lågt iq eller ovilja eller lathet

Vad menar du med ?försökt separera?? Flytta och gör dig otillgänglig på hans veckor så ska du se att han steppar upp. Så länge du krattar manegen åt honom så lär han inte göra det.

Du måste sluta hjälpa till!
Det faktum att du alltid är tillgänglig i att rädda upp situationen gör att han inte behöver. För varför skulle han?
Separera.
Dela upp umgänget.
Låt honom lösa det.
Det lär bli jobbigt i början men sen måste han ju... för du är inte där!?

Det är inte alls för mycket att begära, men är han verkligen inte kompetent nog att ta hand om barnen säkert så är det samtidigt ditt ansvar att skydda dem. Är du orolig för att barnen inte får sina grundläggande behov tillgodosedda av pappan eller inte är säkra hos honom kan du inte lämna dem med honom.

När du skriver att han inte är en fungerande pappa, vad är det han inte klarar då? Klarar han inte det mest basala, typ skicka ungarna i tid till skolan eller ge dem mat? Eller är det så att du har högre standard än honom? Bara här på familjeliv finns det massor med olika människor med olika standard och ambitionsnivå, där alla tycker att de själva duger till men att andra är stressade perfektionister, och andra är kompletta slashasar.

För jag reagerade lite på det att han ber om hjälp och du benämner honom som tonåring, ej fungerande vuxen. När han gör grejer i sin föräldraroll, accepterar du hans syn på hur saker kan göras osv, eller påpekar du allt som är fel eller går in och "gör rätt" efter honom? Din ton låter som att du ser ner på honom, inte ser honom som din like i föräldraskapet.

När jag skilde mig trodde jag att jag skulle misslyckas helt som pappa. Det var den synen på mig själv som jag tagit till mig och så jag såg på mig själv på det sättet också. Visste man att vad man än gjorde skulle man få höra att det var fel eller inte bra nog så tar det självförtroendet från en, så ja, jag gick också och frågade när vi var tillsammans. Men så snart jag fick göra som jag ville utan någon annans åsikt och pikar om allt visade det sig att jag var fullkomligt duglig som pappa. Det jag saknade var bara någon som såg mig som jämställd, inte som en som alltid hade fel.

Så frågan är: Är han faktiskt helt hopplös som inte KAN göra nåt, eller gör han bara annorlunda eller med annan ambitionsnivå än dig? Och hur fungerar samspelet mellan er? Om han inte är fullständigt inkompetent så skulle det inte förvåna mig om ni bara fastnat i ert sätt mot varandra. Jag kan iaf intyga att det är inte roligt att bertraktas som dålig av sin partner bara för att man inte vill göra allting exakt på dennes sätt.

Skilsmässopodden gav ut ett avsnitt om detta i förra veckan, så det lär fortfarande vara det som ligger som det senaste. Där pratade bl.a. om just denna fråga så lyssna gärna. Dvs hur mycket oro behöver man klara av att hantera när man inte är med sina barn. 

Sluta curla honom. Vissa saker kan man hjälpa till med men säg nej till det mesta, han måste lära sig själv och det gör han inte så länge du räddar honom. Så nej, det är inte orimligt att han ska kunna vara ensam med barnen.

Tack så jättemycket för alla svar!
Haft så stressigt och så vart det jul osv att jag totalt glömt bort att jag startat denna tråd!! 
Men jag ska svara mer ingående bara jag hinner. 
Tack igen, ni är underbara och ett stort stöd!

Hur gamla är ni och barnen?
"Han kämpar verkligen... men det är som att det är en jättestor utmaning för honom"
Är det inte det då?

Av nåt skäl verkar många tycka eller tro att alla kan väl ta hand om ett barn, det är bara att lära sig.
men jag tror istället att alla är olika och har olika förutsättningar, styrkor och svagheter.
Vissa kan sätta sig vid pianot och spela vad som helst, jag klarar knappt lille katt.
Frun kan inte slå på bilens parkeringsljus utan att fråga mig hur, trots samma symbol de 20år hon kört bil, medan jag kan plocka ner motorn i beståndsdelar och sätta ihop den igen utan bok.
Samma fru läser av barn, mig och djuren och känner våra humör innan vi själva gör det,medan jag blir översprungen av hästen innan jag fattar att nåt är på gång.
För mig är barn(och alla levande varelser med en egen vilja) svåra att förstå, för att de inte reagerar eller beter sig som mig, för att mitt sätt är det logiska, för mig.

Kanske har din man liknande svårigheter att förstå sig på barn? Eller så är han bara osäker på sig eller överkörd av dig och ditt sätt? Vad vet jag :)