Är aldrig glad. Blir problem på arbeten.

Är du glad innerst inne? Lycklig? 

Jag är väldigt glad och sprallig av mig när jag är med djur. Men med människor.. är jag bara glad de 2 första veckorna. 

Nej, jag är inte det minsta lycklig faktiskt. Hatar mörkret o kylan o vill baa bort härifrån i princip. Men reser aldrig utomlands osv. Var utomlands på andra sidan jorden 1 gång, men insåg att mitt dåliga mående fick mig att bli ensam även där.

Helt jävla ensam i mörkret på stranden till och med. :( 

Däremot när jag tänker efter så är jag en riktigt skojare och har inte det minsta svårt för att få vissa att tillfälligt skratta nästan konstant i mötet med mig. Som ex, var på akuten efter en arbetsskada. O i princip allt jag sa fick dom att skratta väldigt mycket. 

Det är det vardagliga konstanta mötandet som får mig att bli ett dött ekg streck i princip. Är alltid glad och skojsam av mig de första 2 veckorna men sen händer det alltid någon. Jag tappar orden o vet inte vad jag ska prata om längre. 

Jag klarar helt enkelt inte en konstant närvaro 5 dagar i veckan.

Har även fått "ogiltig" frånvaro då jag tyckte att jag hade lite för mycket kontakt med en annan chef och kände det bara jobbigt att rapportera mig sjuk till 2 stycken. Kanske kan anses vara en bagatell men det sätter käppar i hjulet för mig på riktigt faktiskt.

För mycket kontakt, desto tommare blir jag helt enkelt.

I övrigt håller jag mig för mig själv, men drömmer om att finna mig en partner som enbart vill vara med mig och hitta på äventyr ihop. Men så långt kommer man ju aldrig längre nu för tiden med någon då man inte ens träffar någon överhuvudtaget utanför arbetet.

O likadant ett annat konstigt problem är att oftast är singlar totalt ointresserade av mig men de redan upptagna blir typ förälskade i mig. Fattar ingenting längre.

Fy vad jag känner igen mig. Det hade kunnat vara jag som skrev trådstarten. Jag har högfungerande autism och har alltid haft problem med det sociala. Jag har testat på två olika jobb hittills. Första dagarna går bra för då har jag många naturliga självklara saker att fråga och prata om. Sen har jag verkligen inget mer att säga eller fråga om och jag blir mer och mer utanför. Tror det är lättare om man har en funktionsvariant som syns och märks utåt. Men när man som mig ser ut och från början kan framstå som ?helt normal? har folk ingen förståelse. Man upplevs som dryg och otrevlig som inte kan småprata eller skämta. Man rentav märker hur kollegor blir obekväma runt en. Det är skitjobbigt och jag har börjat plugga hemifrån nu bara för att slippa gå på en arbetsplats igen. Jag ska göra mitt bästa för att få jobb i en liten kiosk eller likande där man jobbar ensam, både för min och andras skull. Jag har inga tips men jag vet exakt hur jobbigt det är. 

Tänker att du borde jobba med djur. Jobbar du med djur, har du dessutom ett självklart samtalsämne där med kollegorna. Djuren. 

Skulle du orka med en utbildning? Djurvårdare tex. Canineopat. Equiopat. Dom två sistnämnda är som upplagda för att tillslut driva eget. 

Har faktiskt funderat emellanåt om jag har någon form utav autism. Men jag har inga diagnoser o ett tillfälligt möte med läkare blir det motsatta. Man får höra "men du mår ju bra o är glad o trevlig det är inget fel på dig".

Hur tusan fick du en sådan diagnos satt på papper egentligen ??

Vi är väldigt lika verkar det som faktiskt. Arbetade på en mack en gång för några år sedan o det var riktigt kul när kunder stannade max 10 min o sen gick vidare. Blev lite jobbigt med stamkunder bara som gärna stannade en halvtimme eller så.

Men det blev tyvärr problem med de kollegor man träffade på dagligen. 

Brukar tänka att jag inte ska ha med människor med att göra..

Är förövrigt snarlik. Har ett resting bitchface, och högfunktionell autism vilket gör att sociala sammanhang tar enormt med energi. Blir helt dränerad. Lägg då till överkänslighet för intryck. Jag bokstavligen orkar inte vara s.k normal efter x-antal veckor. Den energi man har prioriteras till att orka utföra det man är där för att göra. Mer än så och man går under. 

Ser jag att någon ler mot en lr liknande så ler man såklart tillbaka. Men jag tänker inte på att vara den som gör det först. Den energin finns inte, till att påminna mig själv om det. 

Utgår ifrån hur det varit i skola eller på arbetsplatser. Varit sjuk länge nu. Vilket egentligen förvärrar, då man snabbt når den där gränsen för vad man orkar socialt. 

Pratade faktiskt med en arbetskollega om det veckan att "Det hade ju varit drömmen för mig". Men mina gymnasiebetyg är inte fullständiga eller tillräckliga p ga komplex ptsd under de yngre åldern. 

Har som ex fastnat totalt vad gällande Svenskan. Får inte godkänt i det hur mycket jag är försöker.

Men ja, den iden var inte alls dum, har funderat på det själv som sagt ! 

TS gör ett par olika självskattnings tester, och ta med dig till läkaren. Skriv ner på ett papper det som gör att du misstänker autism tex. Beskriv din problematik, och i vad du märker att du är annorlunda än andra. Tala gärna med någon förälder som kan berätta om din barndom, ställ relevanta frågor. 

Glad och trevlig vid första mötet. Tja. Du maskerar säkert. Googla på autistic masking. Blir ju lättare för dig att förklara för en läkare, om du är medveten om vad du själv gör. Psykologen som gjorde min utredning (1 år sedan), sa ja du verkar ju i alla fall inte ha problem med ögonkontakt. Jag skrattade, och sa, jag har inte tittat dig i ögonen en endaste gång. Jag har bara lärt mig hur man gör för att det ska verka så. Han blev förvånad, och frågade hur gör du då? Jo, jag tittar på dina ögonbryn, på munnen, din näsa, mellan ögonen. Men inte i ögonen. (För att ge ett exempel). 

Jag har en kollega med sådant "face" som du benämner. En annan kallade honom för att ha "stoneface". Han gillar mig mest av alla på arbetsplatsen hehe så kanske vi är väldigt lika faktiskt.  Ibland pratar vi inte alls men när vi väl gör det så jag vet inte, men jag mår bra o han är alltid så snäll mot mig, verkligen stöttat mig i arbetet för att sedan inte säga ett ord under flera dagar hehe precis som mig!

Det lutar alltså åt att jag har "högfungerande autism"? 

Är de det som har satt sådana käppar i hjulet för min i arbetsför ålder alltså. Verkar inte bättre än så. Har tänkt att det har varit för att jag har haft komplex ptsd, konstant depression eller bara är en loser rakt av.  

Skönt att någon känner igen sig med mig, tack.

Ja tyvärr dåligt betalt TS om du inte är utbildad. Pengarna finns inom rehabilitering oftast. Om vi pratar djur då. Men att komma och hjälp till i något stall några timmar i veckan, kan kanske liva upp dig lite ändå? Kan vara något att se fram emot när du går där på jobbet. Kan även indirekt leda till att du får något att prata om. 

Vad får jag ut utav det då ? Kan det hjälpa mig med mina ev framtida studier på komvux ? Annars kan jag väl typ bara säga till chefer på arbetsplatser att jag har högfungerande Autism o kanske därför verkar vara lite annorlunda?

Med anda ord, vad vinner jag på att ha det på papper? 

Kan tyvärr inte citera TS. Är nån dum bugg på den här sidan. 

Din kollega där låter mer lik dig ja. En sådan som inte lägger någon vikt vid tomt fluff för att upprätthålla en relation. Utan man snackar när man väl snackar. Även om det gått veckor eller månader, blir det ändå som om man senast snackade igår. Man är varm. Trevlig. Samtalsämnet är någonting relevant. Det går enkelt.

Huruvida du är autistisk eller har autistiska drag. Det vet jag inte. Men ja, det är inte vansinnigt ovanligt att saker och ting är svårare för oss med autism. Så som min känsla varit genom hela livet, så har det varit som om hur jag än gjort, har det ändå alltid slutat i misslyckande. Bla därför jag själv sökte utredning tillslut. Har gått hela livet och försökt, verkligen försökt räkna ut hur, men konstant misslyckats på sådant alla andra verkar bara kunna göra av rena farten. Intellektuellt är det inget fel, varav känslan av att vara misslyckad blivit än starkare. Kan inte ens skylla på att man är trög, liksom. 

Men. Det är på ett vis enklare sedan diagnosen. Nu vet jag vad som varit orsaken. Blir även lättare att hitta en mall, eller lösning som fungerar nu. Då jag sitter på den rätta instruktionsmanualen nu. Den förra jag hade utgick ifrån en hjärna som jag ej har- klart det blir fel då. 

Tja, ni kan se det som att jag tagit semester

Mvh

Citat: Vad får jag ut utav det då ? Kan det hjälpa mig med mina ev framtida studier på komvux ? Annars kan jag väl typ bara säga till chefer på arbetsplatser att jag har högfungerande Autism o kanske därför verkar vara lite annorlunda?

Med anda ord, vad vinner jag på att ha det på papper? :Slut Citat.

Ja det är ju det där du får fundera lite på. Men några av fördelarna är att med diagnos, så har du andra möjligheter till anpassade studier. Samt, anpassning på arbetsplatsen. Även då att chefen kan förmedla till en klagande kollega, att du inte gör sådär för att vara dum/otrevligt. Sen är det såklart helt upp till en själv om man godkänner att chefen informerar, eller om man väljer att informera om det själv.

Jag har tex börjat försöka informera i förväg, människor, som jag ska vistas runt en längre stund. Mer pga min hälsa just nu (har bla Postcovid med en hel del hjärntrötthe). Att om jag blir tyst, svamlig, inte ser värst intresserad/glad ut- så ta inte åt dig/åt er, för det har med x y z att göra. Inte er.