Förhållningssätt till svärmor

Fråga vilken färg hon vill ha på kistan? Och om det går bra att den är i kartong? Det är ju rätt miljövänligt. Då dröjer det till nästa besök!

Nä, men strunta i henne. Umgås med henne så mycket som artigheten kräver. Ägna era liv åt varandra och barnet!

Finns det någon särskild anledning till varför hon ska hänga hos er allt för mycket? Låter ju inte som något hon är intresserad av heller?

Ledsen men ni kan faktiskt inte ha några förväntningar alls på henne. Hon har inte valt att bli farmor, hon bara blev det.

Min mamma är sån. Ganska ointresserad av våra barn, faktiskt mer intresserad av syrrans hundar som hon till och med kallar mormors små kelgrisar.
Hon har aldrig kommit spontant, aldrig velat ha barnen själva. Hon ringer väldigt sällan, inte ens när de varit allvarligt sjuka och behövt åka in till akuten.
Är hon här så sitter hon i köket och interagerar närmast med dem när de tar kontakt. Hon är som mest intresserad när hon har någon present med sig eller om vi ska göra något hon är intresserad av, som att gå på museum. Men då går hon även runt själv och är mest fokuserad på sin egen upplevelse istället för att vara delaktig i barnens.
Det är ledsamt samtidigt så kan jag ju inte ändra henne. Hon var ju sån när jag växte upp med...
Det har väl blivit lite bättre ju äldre de har blivit för de kan sitta och prata längre stunder. En del (även föräldrar) tycker ju småbarnstiden är ganska värdelös men känner annorlunda när barnen blivit större.

Våra barn har dock en farmor som är motsatsen så det har som blivit en tröst....
Hur är din mamma?

Mitt råd är att försöka se din svärmor som den hon är och inte utifrån den du önskade att hon var. Det finns ingen färdig mall för hur en farmor ska vara så försök att släpp den tanken. 

Varför har du några som helst förväntningar på henne...? Släpp det. Din besvikelse kommer från dina egna tankar, det är inte hon som svikit på något sätt. Du visste innan hur hon är.

Förväntningar?
Menar du, ts, att man måste vara på ett speciellt sätt när ens egna barn får barn?
Tror du att det finns en magiskt farmor/mormor-knapp att trycka på när barnbarnen gör entré?

Isåfall kan jag upplysa dig om att så inte är fallet.

Jag är farmor, har varit i snart sju år.
Jag älskar mina barnbarn, men de är inte mitt ansvar.
Är i stort sett aldrig barnvakt, bara om det krisar eller om det handlar om någon enstaka timme ibland.

Nu är mina barnbarn hyfsat självgående, så länge det finns någon vuxen i hemmet. Så numera är det inte lika belastande.
När de var blöjbarn sa jag helt enkelt nej, förutom vid två tillfällen varav den ena gången var när lillasyskonet skulle födas.

Skulle aldrig ta på mig att vara övernattande barnvakt, och skulle heller inte vara barnvakt i mitt hem. Ska jag vakta så sker det hos dem. Mitt hem är inte barnvänligt, för att uttrycka sig milt.

Man kan inte ändra på folk så du får bara acceptera att hon är sån här. Och begränsa kontakten om det behövs. Sen finns det ju faktiskt ingen mall hur en farmor "ska" vara. Farmödrar och mormödrar är lika olika som folk i allmänhet är.

Du kan inte göra annat än att ändra dina förväntningar.

Träffas inte oftare än du orkar med. Låt din kille sköta kontakten med svärmor.

Varför har du förväntningar på henne? Vad har du för förväntningar på henne? Att hon ska släppa allt när ni önskar och vilja vara barnvakt konstant? Svårt att säga vad som är fel i din knepiga trådstart annat än att du tycker illa om hennes personlighet?

Du har tre val:
Släpp dina förväntningar och acceptera farmor för den hon är.
Låt barnets pappa hantera all kontakt med sin mamma
Bryt kontakten med svärmor (kräver ju att barnets pappa är med på det tåget). 

Min sambo hade så gott som brutit kontakten med sin mamma långt innan vi träffades. Vi gjorde ett par försök med henne men då det inte gick så har inte barnen träffat sin farmor sen de var ett år gamla. Vi bor i olika städer så det är inte så att vi skulle ha träffats så ofta ändå men visst är det trist. Några förväntningar på henne har vi aldrig haft. 

Lever upp till era förväntningar?

Finns det någon slags manual hur man måste vara som farmor? 

Eller kan hon få bestämma hur relationen med sitt barnbarn ska se ut själv? 

Du har varit irriterad på henne i åratal, varför trodde du att dina känslor skulle ändras bara för att du fick barn? Det är snarare tvärtom, när man får barn blir man ännu mer känslig för hur folk beter sig, särskilt vid första barnet. 

Du måste ju inte hänga med henne. Låt din man ta med barnet till henne när det passar och strunta i resten. Snart nog får ni ytterligare barn och då kommer det kännas skönt att farmor kanske kan passa den stora då och då. 

Vart tog ts vägen?

gissa två gånger