Jag har arbetat länge i förskolan och har haft kollegor som på olika vis har haft en privat relation till barn de arbetat med, ofta eftersom deras barn gått på samma fotbollsträning eller att de har bott grannar. I ett fall hade jag en kollega som lät ett av "våra" barn sova över hos henne när vårdnadshavarna skulle till förlossningen för att förlösa småsyskonet, och det berodde på att de vårdnadshavarnas närmsta familj bodde 60 mil bort och de inte hade lärt känna någon som kunde barnvakta.
Nu vet jag inte om det är du som är pedagog eller om du är vårdnadshavare, när du ställer den här frågan, men oavsett vilket så har jag genom åren upplevt att vårdnadshavare kan tro "mer" om en relation till en pedagog än vad som faktiskt är sanningen.
Jag hade nämligen det problemet när min son var i förskoleålder. Trots att jag bor i en storstad, så uppstod en situation där jag ideligen stötte på samma förälder med barn på lekplatser, museum, badhus etc, när jag hittade på saker med min egen son, som var i samma ålder som hennes. Det blev ganska ofrånkomligt att hennes barn och min son lekte med varandra eftersom de var i samma ålder och för att det här barnet som gick på min avdelning självklart rusade fram till mig när de såg mig. Det var inte på något vis så att jag bjöd in till att de skulle vara med, men om vi sågs i barnboksdelen av biblioteket eller på en lekplats så pratade jag självklart med det andra barnet så som jag gör på förskolan. Vårdnadshavaren tyckte, i det här fallet, att det var helt i sin ordning att inte bara småprata kort med mig, utan även stå kvar hur länge som helst och snacka, samt "haka på" när jag lite fint försökte förklara att "Vi ses på måndag. Nu ska vi gå till den andra bassängen" eller "Min son vill gunga, så jag går bort där nu. Hejdå [barnets namn] Det var kul att träffa dig!", varpå vådnadshavaren svarade: "Åh, så klart! Kom X, så följer vi med "Hyllemor" - du är ju X favoritpedagog och JAG tycker så mycket om dig med!"
Jag har träffat många vårdnadshavare som har bytt några ord med mig, och det är helt i sin ordning, för de har sedan "ändrat" sina planer om jag varit på plats "först" men en del förstår inte riktigt det där.
Vårdnadshavaren i exemplet ovan, började ge mig lite "finare" presenter vid jul- och sommaravslutningar och trots att jag sade ifrån så föreslog hon till slut att vi skulle mötas upp på biblioteket på lördag, för det "var ju så längesedan vi sågs." Det var sååå creepy, eftersom jag aktivt hade undvikit ställen som jag misstänkte att hon skulle dyka upp på. Jag visste helt enkelt inte hur jag skulle hantera det hela, utan sade bara att nej, jag har inte tid och jag såg hur besviken hon blev när hon hade frågat samma sak tre gånger. Kanske insåg hon det själv ändå till slut.
Däremot har jag haft en familj som jag kom väldigt nära, på grund av många orsaker. Mamman där hade jag helt klart kunnat gå ut och göra något kul med tillsammans med våra barn, men där väntade jag tills barnet började skolan, så att jag inte skulle vara barnets pedagog längre.
