Kan mammor vara avundsjuka på sina egna döttrar?

Jag vill också tillägga att min mamma har hotat mig som liten att hon ska ta självmord pga mig när vi bråkade 
hon skuldbelägger mig att jag gjorde hennes liv till ett helvete, för att jag började skolka och bråka & v jobbig när jag var barn/ tonåring

men hon har inte tänkt på att jag kanske blev så som liten då Det endast förväntades dåliga saker av mig? 

hon trodde alltid negativa saker om mig, litade inte på mig, tror de värsta om mig hela tiden, visade aldrig mig kärlek, så till slut blev jag sån??
Det troddes ju eller förväntades ju inget annat från mig för henne 
Oroliga / otrygga relationer hemma skapar oroliga barn
men det är såklart inte hennes fel nånting alls.

bara mitt. Jag är svarta fåret. Hon är perfekt ^^ 

Läste inte igenom hela texten men det korta svaret är ja, och det är nog vanligare än man tror. Har själv upplevelsen. 

Du beskriver själv hur din mamma har psykiska besvär. Där ligger nog svaret just för henne. Hon har mått så dåligt i så lång tid så hon vet nog inte av något annat, lätt bli offerkofta då och ta ut det över andra. Tragiskt förstås när det går ut över barn! 

Er relation är väl tyvärr vad den är och den förändras inte om inte hon själv skulle förändras. 

Oj. Man skulle kunna tro att jag har skrivit det här inlägget, minus några småsaker. 

Jag känner heller inget band till min mamma och skulle gärna bryta med henne helt men har kontakt för mina barns skull. Hon älskar sina barnbarn och jag vill inte förstöra deras relation.

Hon har aldrig varit nöjd med något jag gjort, gör sig lustig på min bekostnad, kritiserar min personlighet och mitt utseende, det är "något fel på" alla mina vänner samt alla jag någonsin dejtat eller varit tillsammans med. 
Hon är däremot felfri och perfekt. Jag är "konstig och onormal" och hon kan säga "vad har jag gjort för fel med dig som är så här". 
Hon är även alkoholist (periodare) och skyller mycket av det på mig och mina syskon för att vi är så elaka mot henne (när man får nog och säger ifrån eller inte vill träffa henne när hon är full...) 

När jag fick barn sa hon att jag inte skulle klara av att ha barn och att hon behövde hjälpa mig. Jag sa att det behövs inte alls. Till saken hör att hon inte varit speciellt närvarande alls i min uppväxt, de minnen jag har är mest att hon var arg, drog mig i håret eller inte ville vistas i samma rum som barn för att vi var jobbiga. 

Jag önskar verkligen att vi kunde åka på en weekend eller spa, ta ett glas vin (går ju inte med en alkis) eller äta middag bara vi, shoppa och allt det där som andra verkar göra med sina mammor. Men det går inte, för vi ryker ihop direkt eller så har vi ingenting att prata om förutom att hon sitter och frågar ut mig om samma saker igen och igen. Det är en stor sorg för mig. Har heller ingen pappa, så jag känner mig väldigt ensam trots att jag har sambo, barn och fin kontakt med syskon. 
Jag har dock förlikat mig med att det är så här, det är inget jag kan förändra och jag får acceptera att det är så. Och fokusera på att hitta glädje och styrka i andra relationer. 

"Kan mammor vara avundsjuka på sina egna döttrar"

Mm, det tror jag. 

Är inte kvinna själv så kan inte säga hur det där med kvinnlig avundsjuka eller uppmärksamhetsbehov fungerar. Men vad jag har sett, så har relativt välskapta mammor. Kunnat vara jävla psykiskt ettriga mot döttrar som får mkt uppmärksamhet och är älskade utav andra. 

Ja, det tror jag. Men de flesta skulle nog välja att inte visa det för dottern.

Det du beskriver om din mamma låter väldigt sorgligt. Hur var hon före sjukdomen och vet du vad som utlöste den? Finns din pappa med i bilden? Klarar hon sin vardag med jobb, hem och hushåll? 

Det är svårt att ge råd, men försök att hitta en umgängesform som fungerar. Är det lättare om ni ses hela familjen (har du fler syskon?) än att ni umgås på tu man hand? Kan det vara lättare att ses någon annanstans  än hemma om hon har så stökigt? Kanske gå på någon utställning eller evenemang tillsammans? Eller om ni har något gemensamt intresse?

Tror absolut mammor kan vara avundsjuka på sina döttrar. Helt sjukt men har sett det själv med en av mina tjejkompisar och hennes mamma, som jag känt många år nu. Min kompis har alltid varit väldigt söt/vacker,  rolig och duktig på saker. (När hon var tonåring fick hon tex en egen spalt i en dagstidning, vill inte berätta mer ingående) 
Mamman har alltid behandlat henne anmärkningsvärt sämre än syskonet, som helt klart var favoritbarnet. 

Jag är övertygad om att mamman var avundsjuk. Kan inte se någon annan förklaring. 

Min mamma har aldrig gett mig någon typ av beröm. Alla lärare och andra vuxna öste lovord över mig men mamma sa aldrig något positivt om något. Jag antar att hon var avundsjuk ? Eller något annat. Hon har aldrig kramat mig och sagt att hon tycker om mig eller absolut inte att hon älskar mig heller. Det hon har gett mig är pengar, och eftersom hon älskar pengar har jag sett det som någon typ av kärlekshandling. Men jag tror inte på riktigt att hon älskar mig vare sig nu eller när jag var barn. Min mormor älskade mig, mina lärare och kompisars föräldrar tyckte alla om mig. Och min mamma, hon var nog avundsjuk? Vet inte. Någon typ av anknytningsproblematik tror jag. Jag som barn knöt an men hon knöt aldrig an till mig som en mamma skall göra. Det pratar man sällan om. Man pratar om barn som inte knyter an men det är nog inte det stora problemet, det som är ett värre problem är mammor som inte knyter an ordentligt till sina barn, barn knyter nästan alltid an till mamma och pappa eftersom barnet överlevnad hänger på det. 

Tror inte att det du beskriver hos din mamma är avundsjuka, utan snarare problem kopplat till psykisk sjukdom/ohälsa.