Väninna påstår sig vara utbränd, men orkar rätt mycket ändå

Vad ska du anmäla henne för? För att hon försöker komma tillbaka till arbetslivet? 

Anser du att sticka eller gå hundpromenader är samma sak som att ha ett hektiskt arbetsliv?

Anmäla henne för vad?
Långpromenader och handarbete är väl jättebra aktiviteter för att hitta tillbaka till arbetslivet.
Hoppas för hennes skyll att ni inte är nära vänner, energitjuvar och missunnsamhet gynnar inte en utbränd.

Men är man utbränd så är man väl sängliggande för det mesta, och orkar ingenting?

Borde inte försäkringskassan sätta press på henne att arbetsträna när hon orkar så pass mycket?

Herregud, lägg ner! Tycker du det är en fråga om bidragsbrott ? Oftast brukar vissa typer av aktiviteter uppmuntras av läkare för att man ska kunna återgå till arbetslivet. 

Nej. Vissa ja, men långt ifrån alla.
Under min rehab var det fysisk aktivitet viktigt. Jsg höll på med min kolonilott, vilket läkaren rekommenderade.
Låter som utmärkt rehab. Långpromenader och handarbete. Kroppen och hjärnan får återhämta sig på ett sunt sätt.

Jo, definitivt. Har några runt mig, granne, kollega som renoverar hus själva eller med respektive, reser, festar, har kennel, som är sjukskrivna på 75% eller har sjukersättning. Dags att anmäla snyltarna vi andra betalar för. Många med en mängd krämpor jobbar heltid och har en fritid därefter som inte ens kommer i närheten av dessas. 

Tror du att man kan stoppa in en sängliggande apatisk person heltid på jobbet igen? Hur skulle det bli bra?

Det måste finnas en läkeperiod för kroppen om den har spårat ur och att man hittar glädjen i livet igen.

När jag var stressjukskriven (den lindrigare diagnosen innan man kör i väggen) blev jag uppmanad av läkare att både vila och röra mig utomhus varje dag, och i övrigt ägna mig åt saker jag tycker om.

Ofta har man då inte umgåtts socialt på månader då eftersom stressen gör en helt slut efter arbetsdagen. Jag ville bara gå och lägga mig i ett mörkt rum och inte ens tala med min familj. Efter kraschen hade jag nästan en månad när jag fick panikattacker många gånger om dagen- alltid om telefonen ringde, det ringde på dörren, i kön på matbutiken om kassan pep eller bara av att tänka på att åka buss ett visst klockslag (jag var ju tvungen att ta mig till VC ett par gånger i veckan). Jag satt mer eller mindre och grät i fosterställning på en soffa en stor del av tiden, och bitar av det minns jag inte ens.

Jag kunde inte tänka så pass att jag kunde fylla i ersättningsformuläret till F-kassan, klarade det efter 6 veckor med hjälp av deras support medan jag grät och kände mig som en sexåring med för svår läxa. I vanliga fall jobbar jag med ingenjörsuppgifter och allsköns byråkrati och hade aldrig kunnat föreställa mig situationen jag hamnade i. Men detta var i mars, och med gradvis upptrappning var jag tillbaka på heltid i juni, och sen var det semester. Ärligt talat hade jag nog inte orkat gå tillbaka så snabbt om jag inte visste att semestern var där, det var nätt och jämnt att jag lyckades räta upp nosen på mitt flygplan. Och då hade jag också fått bra avlastning på jobbet av en vettig arbetsgivare.

Sen vet ju inte jag vilka andra problem din bekant har som gör att det tar flera år att komma tillbaka, men det är faktiskt så att en utstressad hjärna kanske aldrig riktigt blir som den var. Jag hade i alla fall aldrig "valt" att leva på sjukersättning för fy farao vad jobbigt det var att hålla på med intyg och fjärdedelar hit och dit när man knappt kunde hålla reda på vilken dag det var i veckan.

Knappast flera år. 

Skojar du? Hur ska man då bli frisk?