Hur delar ni på ekonomin vid förädlaledighet?

De flesta gör nog olika utifrån sina egna ekonomiska förutsättningar.
men en sak kan sägas, det är ingen ledighet att vara hemma med barn, snarare ett heltidsarbete med övertid.

En sak man ska tänka på är att den som är hemma är ju hemma från jobbet, dvs när jobbet tar slut och den andra föräldern kommer hem så bör allt delas 50/50. den som har föräldratjänst dagtid ska alltså inte fortsätta ha 100% ansvar för barnet kvällar och helger. Och i föräldratjänsten ingår att ta hand om barnet, inte städa hemmet, det får man dela lika på efter jobbdan är slut.

Har man så sned ekonomi att den ena är hemma med barn 5 år och den andra inget men kan försörja alla så är det väl även rimligt med pensionsbortfall. Framförallt om personen som är hemma förväntas sköta mer än bara barnen, tex städning/tvätt/matlagning/skjutsning/planering, då kan ju även inkomstbortfall vara aktuellt att kompenseras, alternativt att den som jobbar tar gemensamma räkningar.

Men allt beror såklart på vilka förutsättningar man har och hur man vill göra.

Vilken uppdelning har ni haft innan?

Vi hade helt gemensam ekonomi innan barn och hade en utförlig diskussion om det ekonomiska läget både innan graviditet och under graviditet. Då vi hade låga boendekostnader valde vi att inte ta ut några föräldradagar alls under de första 10 månaderna utan levde på en lön. 

Det låter som om ni inte haft gemensam ekonomi innan barn. Det hade inte vi heller, utan har delat 50/50 på alla kostnader. Min sambo har betydligt högre inkomst och större kapital än jag och under min föräldraledighet, samt sjukskrivning i samband med graviditet, tog han en större del av kostnaderna är innan, typ 30/70. När han sen var föräldraledig, önskade han inte att bli kompenserad. 

Vi hade möjlighet att vara lediga tillsammans med hel del, samt att båda arbeta deltid en längre period. Med andra barnet, var jag helt föräldraledig första halvåret, samtidigt som min sambo arbetade halvtid. Sen jobbade vi deltid i olika omfattning ytterligare ett år. Jag minns inte exakt hur många dagar jag tog ut per vecka, men gissar att det varierade mellan två till tre. 

Med första barnet sparade vi för övrigt dagar som idioter. Vi har sen fått pressa oss till att hinna göra av med dem och flera brann inne. Jag vet flera som upplevt samma sak. Det kan vara bra att ha med sig i hetsen att spara så mycket dagar som möjligt. 

Vi har även när vi båda jobbar principen att man bidrar utifrån vad man tjänar,  alltså procentuellt utifrån gemensamma kostnader. Och att vi båda har en summa egna pengar att göra vad vi vill för. I perioder när vi haft mindre pengar totalt så har vi alltså båda mindre egna pengar att röra oss med eftersom större andel fått gå till det gemensamma.

Vi har också delat lika på föräldraledighet, vab och annat så det har inte slagit åt bara den ena. 

Jag hade inte skaffat barn eller levt mitt liv med någon som vägrat vara föräldraledig eller som inte tyckte att vi båda ska ha en lika bra och fungerande ekonomisk situation. Vi diskuterade igenom dessa saker i samband med att vi flyttade ihop och sen ett varv till mer detaljerat innan vi försökte få barn. Inte främst ur ekonomiskt perspektiv med föräldraledigheten utan för att det är bådas barn och vi delar på allt som gäller barnen. 

Vi har aldrig bråkat om pengar, varken om vi haft gott om dem eller mer snålt. Vi har också egna konton och några gemensamma för gemensamma utgifter och sparanden. 

Den som slipper att jobba? Det är knappast någon semester att vara föräldraledig? Det är bådas barn, båda borde givetvis vilja vara hemma med sitt barn och båda ska ha liknande ekonomiska förutsättningar. Varför ens överväga att skaffa barn innan man har diskuterat sådant här? 

Jag hade helt gemensam ekonomi med mina barns pappa. För mig är det självklart när man är en familj. Har även helt gemensam ekonomi med min nuvarande sambo, då har jag två barn hemma som han anser är familj - vi har allt gemensamt

Jag har inte sagt något om hur vi har det eller om vi är överens eller ej, jag vill bara veta hur man bör tänka. Ibland får jag intrycket att det är ganska vanligt bland mammor här på sidan, att man får vackert klara sig på f-pengen och barnbidraget kanske, handla allt till barnen och sambon sitter på sin lön och inte gör avkall på något. Då undrar jag hur man motiverar det. I längden blir det väl rättvist om båda tar ut lika många f-dagar, men lite tråkigt att leva så ojämnt under tiden. Men ofta verkar det även då vara mamman som tar den mesta ledigheten. 

Privilegiet att inte löneslava?
Jag själv är inte jätteförtjust i småbarnsåren och hade gärna jobbat istället för att vara föräldraledig, i alla fall initialt. Men samtidigt är det ju barnets behov som ska styra så jag har tagit den första tiden.
Men i vår familj i alla fall så har vi alltid haft gemensam ekonomi. Alla inkomster oavsett var de kommer ifrån är våra gemensamma att disponera.
Väljer vi att den som är f-ledig ska ta ut färre dagar för att vi bestämt att vi vill ha dagar till senare (lov och sånt) så ska ju inte den som råkar vara ledig just då få sämre ekonomi. Utan då får vi tillsammans göra upp en rimlig budget för den perioden så att det går ihop liksom. 
Och även när vi inte är FL, om en blir sjukskriven tre veckor eller nåt så får vi tillsammans in mindre. Det är ingens "fel" att bli sjuk heller. 

När vi gjorde upp om ekonomi, planerade vi i princip för en separation. Det låter krasst och tråkigt när man är kär och ska ha barn, men det är betydligt trevligare att göra det som vänner, än om man väl står där. Viktigt var alltså att alla inköp skulle delas på. Vi skaffade därför gemensamt kreditkort varifrån alla inköp som rör oss, hem eller barn, görs. På det viset står inte han vid eventuell separation med tv, stereo och dyra möbler, medan jag har urvuxna barnkläder och en gammal ostskalk att ta med. Och så avtal, avtal och avtal. 

Eftersom barn är något som lätt sliter på relationen, tog vi en ny sittning i samband med varje barn och samtalade om hur vi gjorde det rättvist, både nu och om vi går isär. För mig är det viktigt att stå på egna ben och att bära mina egna kostnader, men det var ju också ett gemensamt beslut att skaffa barn med allt vad det innebar. 

Så, mitt bästa tips är att tänka på separation och planera därefter. 

Vi har helt gemensam ekonomi. Vi spar lika mycket var ca 5000 per person. Resten av pengarna går in på ett gemensamt konto. Från det gemensamma kontot dras alla räkningar och utgifter. Vill jag köpa någon, köper jag det och samma med min sambo och det dras från det kontot. De 5000 kr vi sparat var det är pengar vi aldrig rör tänkta till pension. Allting som är dyrare än 1000kr pratar vi med varandra innan ni köper (även oftast det över 500kr, men då är det mera att vi säger till varandra att jag behöver tex en ny jacka så tänkte åka och köpa en idag). 

De pengarna som blir kvar varje månad sparar vi på ett gemensamt sparkonto fördelat på nöje pch husrenoveringar. 

Första barnet delade vi 50% på föräldrapenningen. Andra barnet var jag föräldraledig mera då jag efter 1 år började studera och han bött jobb. Fördelningen blev då 70% och 30%. 

Vabb har han tagit nästan varje gång. Hans jobb ör mer flexibelt medan mitt inte är det. Däremot är jag ledig flera dagar i veckan än honom och jobbar skift så ska jag jobba nätter har det sjuka barnet varit hemma med mig och sen har jag åkt till jobbet till natten och sen kommit hem till barnen på morgonen innan han åker till jobbet. 

Vi har inte gett den andra pengar för pension då vi dels har varit sparande men också med motiveringen att jag visserligen var föräldraledig lite mera men han tar fler dagar med vabb. 

Lönemässigt har jag  de första 10 åren tjänat ca 8 tusen mer än han, nu har han nyligen bytt jobb igen och nu har han gått om mig och tjänar ca 5 tusen mer än mig. 

Viktigaste tror jag är att hitta ett system dom fungerar för er. Vi har hittat vårat och har aldrig bråkat om ekonomin och inte heller känt att han slösar mer än mig eller tvärt om. Men tror det också har mycket att göra att vi har väldigt lika syn på ekonomin och att vi vill lägga pengar på samma saker och inte har behovet av att shoppa. Utan vill lägga pengar på resor och uppleva saker med barnen. 

Det skulle kunna funka för oss, vi är båda snåla mot oss själva, speciellt nu. Det enda är att jag har två äldre barn där jag betalar underhåll för det ena och får barnbidrag för det andra. 

Vi har bara gemensamma barn så blir ju lite lättare då. Ni får prata igenom vad som blir rättvist. Är ju helt krast så att om han inte vill ska behöva betala för dina tidigare barn så en lösning kan ju vara att du får lite mindre sparande än honom för att täcka upp för dina tidigare barn. Om du betalar underhåll för ena antar jag att det barnen bor mindre hos er?. Då skulle ju en lösning vara att ni gör enligt vårat, men att du får ta av dina sparpengar för att betala underhållet för det barnet. Allt beror ju på vilken inställning din karl har att betala för dina tidigare barn. 

Med det jag vet idag hade jag aldrig skaffat barn med någon som inte vill vara ledig med sitt barn eller kompensera mig så jag har samma ekonomiska förutsättningar.

Alla får ju göra som de vill, men personligen tycker jag att det låter absurt om den som är hemma bara ska "få klara sig med mindre" för att hen "slipper jobba". Att någon är hemma och föräldraledig är ju en förutsättning att ens kunna skaffa ett gemensamt barn. Skulle båda vägra vara hemma och vägra ta hand om barnet skulle man inte kunna skaffa något barn alls. Föräldern som är hemma lallar ju inte runt och pillar sig i naveln direkt. 

Jag tycker också att det låter konstigt att skaffa barn med någon, men ändå vara så snål att man inte vill på något sätt kompensera ekonomiskt för att hen tar hand om bebisen. Den som är hemma ska ju inte behöva gå på knäna bara för att man valt att skaffa barn ihop.

Håller helt med.

Precis som att den ena förälderns lägre sysselsättningsgrad (oftast mammans) kan vara en förutsättning för att den andra föräldern (normativt sett pappan) kan lägga mer tid på sitt arbete och dra in mer pengar.
Man kanske inte ser det så. Men det är ju så. Och det kan vara ett val man gör men man måste se det och även kompensera för det. Är det inte väldigt stora pengar inblandade så är det oftast smartare att båda arbetar 90% än att en arbetar 80%. 

Med särkullbarn blir det extra viktigt att ni verkligen pratar igenom ekonomin - din make (sambo?) ska inte behöva betala för dina barn sedan innan. Det i sig talar för att ni bör hålla er ekonomi helt separat från varandra. Du betalar allt för dina tidigare barn och hälften för era gemensamna. Han betalar hälften för era gemensamma.

Hur ni sen lägger upp det i detalj är ju upp till er. Personligen tycker jag man ska dela föräldraledigheten rakt av men det är ju bara vad jag tycker. Det viktiga är ju att ni är överens och nöjda med ert upplägg.

Vi ser till att båda har lika mycket nöjespengar tex 5000kr var och det som är över lägger vi in på ett gemensamt konto och betalar allt ifrån,men det var tjaffs om detta i början kan jag lova.Jag anser att allt annat än detta upplägg är sjukt,det ska absolut inte vara procentuellt utan man ska ha lika mycket att röra sig med när alla räkningar är betalda speciellt under föräldraledighe.Har man barn tillsammans delar man,annars kan man lika gärna vara särbo enligt mig.När min sambo inte ville gå med på detta i början var jag på riktigt beredd på att flytta trots att vi har barn.