Killarna som "avgör" om det blir relation/seriöst/förhållande?

Senaste tjejen jag träffade ville bli ihop efter första gången vi sågs. Vi sågs några ggr till och hon krävde sen ett beslut från min sida. Då hade vi träffats 4 ggr. Jag sa att jag gärna fortsätter att träffas, men att jag inte var redo för ett förhållande efter att bara ha setts 4 ggr på 1 månad.

Jag tror att din iakttagelse är korrekt. Men det gäller när kvinnor siktar uppåt, då har männen betydligt fler att välja på, dom är eftertraktade.

Nja, jag anser nog att båda har ett ansvar här och att båda bestämmer. Om en vill ha ett förhållande och frågar den andre, så är det klart upp till den som blir tillfrågad att svara, och då kan det upplevas att det är den som bestämmer. Men det kan ju faktiskt vara både tjejen eller killen som frågar. Men även den som frågar kan bestämma om den vill fortsätta träffas fast man inte får det svar man vill ha. 
Man behöver ju inte vara tillsammans på någon annans villkor om man inte vill. Jag skulle vilja säga att var och en bestämmer åt sig själva. 

Kan tänka mig att det ligger något i detta, att vissa vill sätta etikett och gå framåt lite väl snabbt. Det hade även fått mig att rygga tillbaka, trots att intresse finns.  Tänker då på några av mina manliga vänner som kan träffa någon tjej och detta kan vara under en längre tid, men dom har inget intresse av förhållande med denne. Killen har däremot förhoppning om att kunna träffa någon för förhållande, så inga dörrar stängda utåt. 

Jag har frågat men som sagt inte fått något vettigt svar, varför fortsätter man då träffa henne när man vet att man inte har den sortens intresse och vet att hon hoppas på mer? 

Jag träffade några olika män en period runt trettio. Var nog lite omogen då, trodde att man ju blir ihop om man har sex regelbundet och dejtar, för så hade det varit tidigare i livet. 

Så det blev nog ganska tokigt, killarna fick ju göra slut med mig eftersom de låtit mig tro att vi var ihop, trots att de aldrig sett det så. I efterhand har jag kunnat lägga ihop två och två och insett att jag inte var exklusiv med någon av killarna. De gav mig vad jag ville ha, drömmen om en pojkvän. Jag krävde aldrig barn eller flytta ihop eller så heller, tyckte det fanns tid. 

Är inte direkt avundsjuk på tjejerna de gift sig med (är i en bra relation så inte därför jag tänker så) för om man är kapabel till att låtsas vara ihop i upp till ett år, hur är man då som make?

Ja. Jag upplever att det är vanligare att killen/mannen avgör om det blir ett förhållande eller inte. Dvs när man väl dejtat ett tag och blivit lite varmare i kläderna med varandra, så kan mannen lättare bli tveksam eller ambivalent och beslutet ligger därav hos honom.

Men säger bara att det objektivt är vanligare, inte att det statistiskt har en gigantisk signifikans.

Alltså ni gamlingar får det se ut som att ni är normen, ni som är 35+ har redan halva i graven. 

Män ska vara egentligen vid 27 års åldern (som jag nu är) men eftersom ni hetsar med att vara gamla så verkar andra i min ålder inte ens skaffa relationer.

Iallafall, det stämmer att killen avgör, en tjej avgör inte om man är tillsammans.

Så var det för mig senast :( 
Träffade mannen i 1,5 år. Vi har pratat om allt, han säger att han aldrig kunnat prata så djupt med någon som jag, vi hördes varje dag, sågs varje helg och hade seperhett och passionerat sex men gjorde andra -par- aktiviteter förutom att träffa andra par eller umgås i sådana sammanhang., jag trodde han skulle ändra sig. Att han skulle förstå att detta var kärlek och att vi skulle bli ett par. Bilda familj. Leva lyckliga. Men det ville han aldrig. Nu är det slut och jag är ett hjärtkrossad. Han har börjat dejta andra och jag har förlorat den man jag älskade och min nästa vän.

så under mer än ett år var jag:
- hans stöd (gratis psykolog)
- hans sällskap och bästa vän
- hans älskarinna
- hans känslomässiga motpart

Hon fick ALLT en man normalt bara får ut av en relation utan att behöva committa sig. Jag känner mig så dum som gav allt men aldrig ställde krav på honom att han inte kan får detta utan en definierad relation. 

Dessutom har jag den biologiska klocka emot mig. Så jag måste snabbt som helvete hitta min själsfrände och bilda familj nu nu... och hur fan ska det gå till??!!
fruntansvärt :(

Jag delar din syn att det ligger givetvis i bådas intresse och att det egentligen är oväsentligt vem som tar upp frågan, och att den som svarar alternativt tagit upp det i sig inte är den som beslutat om relationen. 

En del av det jag funderar över är att det för mig är märkligt hur två som träffas kan ha så olika uppfattning om var man står eller är på väg? 

Ja, jag har aldrig haft ett förhållande men jag vill att det ska kännas rätt. Och vill inte känna en press, att det ska stressas fram.
Hon varnade mig innan att hon var trött på killar som bara pratar sex, försöker saker på dejter, hon var inte så intresserad av sex. Jag tog det lugnt och försökte inget. Ville bara träffas och se hur det utvecklades. 2 år senare berättade hon att hon velat ligga, men det var jag som skulle ha tagit första steget. Hon ville jag skulle veta det, att jag hade missat min chans.
Några här på forumet tyckte också att jag gjort fel.