Längtar efter en fjärde

Nej, skillnaden var just praktisk - och ekonomisk. Vi blev tvungna att skaffa en större bil förstås. Sedan var det så att vi hade lite trångt, kändes det som. Visst hade vi kunnat klämma i hop oss, men vi valde att bygga om och bygga ut i stället. Det blev ett helt banklån, men vi kunde ändå hålla summan nere på en ganska rimlig nivå.

Jag tyckte att steget från två till tre var betydligt mer märkbart än från tre till fyra. Med två barn kunde pappan och jag alltid "ta" varsitt barn i alla situationer där det krävdes individuell uppmärksamhet på varje barn (och de ggr man var ensam med ungarna var det ändå ganska lätt; bara en sån sak som att man har två händer, och därmed kunde ta en unge i vardera handen) - det blev ju annorlunda när trean kom, och det liksom alltid blev en över, eller vad man ska säga. Men med fyran var det liksom bara mer av samma (på ett alldeles underbart sätt) - inga nytillkomna problem eller förändringar. Det där med bilen hade ju kunna vara en sak, men vi skaffade en sjusitsig bil redan i samband med nr tre.

Hur känner barnens far? Vill han också ha en till?

Hur stor åldersskillnad är det på era barn? våra barn börjar ju bli rätt stora, så att skaffa en liten innebär lite att börja om med småbarnsåren igen, vilket skulle  bli mysigt också, att ?bara? ha en som är liten:)

barnens pappa tänker och känner precis som mig, det är därför jag/vi inte riktigt kan släppa tanken på en bebis nu. Hade han varit nöjd och sagt att han inte vill ha fler barn så hade jag nog kunnat acceptera det och känna mig nöjd också. Men nu är inte fallet så utan båda har svårt att släppa tanken helt på en till! och det är lite nu eller aldrig känner jag.. (om vi ens kan bli gravida igen, ser inte det som en självklarhet trots tidigare barn).

Tänk om det blir tvillingar igen?

Ja, ur den synpunkten är vi olika; det är ca fem år mellan vår äldsta och vår yngste (och inga flerbarnsbörder), så de är ju ganska tätt i ålder alla fyra. Ja, det finns ju både för- och nackdelar med det. Just det där med att börja om från början tror jag dock inte är ett jätteproblem - visst, det är ju jobbigare att vara småbarnsförälder ju äldre man är, men är ni tillräckligt unga för att kunna få fler barn tror jag nog att ni även är tillräckligt unga för att orka med det
 

Jag har fem barn, men svarar ändå.
De två äldsta barnen var 15 och 10 år när trean kom, så de var ganska självgående.    Trean var väldigt efterlängtad, och en väldigt lätt bebis,  men visst blev det en omställning att börja om med bebis efter 10 år.
Vi bestämde ändå att vi ville försöka få ett till syskon nära i ålder, jag var då 40 år, så det fanns ingen tid att förlora...
Blev gravid väldigt fort, så mellan trean och fyran är det bara 16 månader.
Det har varit tufft, men ändå så ångrar jag det inte en sekund! 
Efter fyran var vi DEFINITIVT färdiga med barn, jag hade dessutom gått igenom fyra kejsarsnitt.
Men tre år senare, jag var då 43 år, försvann mensen, min spiral behövde bytas ut, men tänkte att det är ingen idé att sätta in en ny i den här åldern.
För att göra en lång historia kort, så har vi nu fått en liten femma som ligger och snusar vid mitt bröst. 
Det är absolut kämpigt med många barn, men det är så värt det, enligt mig! 
Nu är vi två, jag har en man, hade jag varit ensamstående hade det nog varit en annan sak. 

Ja, det är klart att det kan bli det! känner inte att den Tanken skrämmer mig så mycket att jag blir mindre sugen på att skaffa ett (eller två) barn till:) 

kan tänka mig att det på ett sätt är kämpigare att ha barnen så tätt, då alla är små samtidigt! 

nä, egentligen är nog det där med att börja om inget jätteproblem! Känner mig bara rädd att jag blivit för bekväm nu när barnen blivit stora😅  samtidigt som man kommer in i det på ett naturligt sätt när man är där. jag och pappan är ju bara 31 respektive 32, så vi är ju relativt unga fortfarande och bör ha energi Kvar för småbarn😁

Förstår att det måste varit en omställning! även om det är tufft så fixar man ju det, och hur tufft det än är så skulle man ju aldrig någonsin ångra sina barn! 

en tanke som slår mig ofta är också rädslan för att barnet skulle vara eller bli sjuk.. vi är så tacksamma och glada över våra tre friska barn. Vågar man skaffa fler Barn där man ska vara orolig för resten av sitt liv för ytterligare en person? 
vet inte om det är en relevant orsak till att inte skaffa barn trots att suget finns där! 

Ni har haft tur tre gånger, men tänk om ni inte har det den fjärde gången?

En familj i vår släkt fick ett fjärde barn med en svår sjukdom, som krävde flera år av behandlingar. Efter en liten tid av hopp blev barnet ändå sjukhusliggande igen med dåliga utsikter till något som liknar ett liv.

Idag är pappan sjukskriven på obestämd tid och talar inte med någon, inte sin egen mor ens, hon är också förtvivlad. Mamman kämpar som en tiger men ingen av dem har träffat andra i släkten på två år. De orkar inte, är allt vi får höra.

Äldsta barnet flydde och flyttade hemifrån i förtid för att få leva ett normalt liv och självklart har mellanbarnen hamnat i skymundan då all energi föräldrarna har måste läggas på det fjärde barnet under flera år. Även om barnet hade blivit friskt igen nu så hade de haft ärr för livet av den här tiden. 

Är det värt risken?

Men alltså... va? Vad har detta med TS att göra? Klart att det kan bli problem, men den risken tar man ju alltid, oavsett om det är första, fjärde, eller femtonde barnet? Ditt resonemang skulle kunna ha betydelse om TS var över 40, då risken för komplikationer bara blir större och större, men hon är ju bara 31, så...

Man tar väl alltid en risk när man väljer att skaffa barn? Vi tog en risk för tio år sedan och fick lyckligtvis friska tvillingar, fyra år senare tog vi ytterligare en risk och fick lyckligtvis ett till friskt barn. Självklart är jag glad och tacksam över mina tre friska barn. Och såklart finns en oro där, med allt vad det innebär att skaffa ett till barn. men den oron fanns också där då jag väntade mina andra barn. 

så ja, finns längtan där efter att få ett till barn att älska villkorslöst, så är det värt risken. Det har varit värt risken förut, och jag skulle kunna ta den risken igen.

Min fråga i den här tråden var hur fyrabarns föräldrar upplever det att gå från tre barn till fyra. Risker och oro kring att skaffa barn är jag väl medveten om. 

Håller med helt i detta. Riskerna finns ju alltid och tar verkligen inte slut när de väl är födda heller tyvärr. Sen löper man ju så klart större risk statiskt att något barn drabbas av något ju fler barn man har men så vill iallafall inte jag leva mitt liv.

Jag har fem barn. För mig var nog nummer 3 och nummer 5 de svåraste, om man nu ska uttrycka sig så. Nummer 3 kom 3,5 år efter nummer 1 så jag fick alltså 3 barn på 3,5 år och det var rätt utmattande. Jag och min dåvarande man har dessutom jobb som kräver mycket så det ledde till separation till slut. jag fick en mycket efterlängtat 4:a med min nya sambo när Lina stora var 10,8 och 6. Det var mest bara ljuvligt. När så nummer 5 kom så blev det väldigt tufft för det är bara 2 år mellan de små och behoven är väldigt olika om man ser till de stora tre jmf de två små. Det är svårt att få ihop både vardag och semester.

Men jag ska säga att de där två små är sååååå älskade av hela familjen och värda all möda! Vi har dock också en god ekonomi så jag tror det hjälper till. Vi behöver inte oroa oss över sådana delar i det hela som kanske skulle öka på stressen för en del andra. Vi bor också i ett stort hus i ett bra område så flytt eller liknande har inte behövts. 

Alltså för att förtydliga det jag skrev ovan - iallafall jag vill inte leva mitt liv baserat på rädsla för vad som kan hända utan utifrån mål/drömmar som jag strävar  efter och vill uppnå/uppleva.

TS:  Den tanken har jag tänkt MÅNGA gånger, med både trean, fyran och femman!   
Oron har ökat för varje barn.
"Vi har tre friska barn, varför utsätta sig för risken att inte få ännu ett friskt barn.  Vi har fyra friska barn, varför ta risken att skaffa ett barn till"  osv.
Jag tror att det är ganska vanligt att man tänker så, och det är också en faktor som man får ta i beaktande, risken blir ju något större att något är fel ju fler barn man skaffar.

Fortsättning: Nu var ju inte femman planerad, men så oerhört välkommen ändå! 
Tänkte en hel del på mina andra fyra barn, hur deras liv,  ja hela familjen, skulle påverkas extremt mycket om barnet inte var friskt och skulle behöva all vår uppmärksamhet och hjälp under uppväxten.   
Allt var bra på FVP och ultraljud,  och då fick vi ju utgå från att det var ett friskt barn.
Är så otroligt glad och tacksam för att hon kom till oss,  nu känns det som det mest naturliga i världen att vår lilla bebisflicka är här!