Vi som tycker föräldraskapet varit jobbigt

Tycker absolut det varit väldigt tufft, det svåraste jag gjort faktiskt, speciellt som separerad. Men jag ångrar inte föräldraskapet eller mina barn, det är en speciell kärlek som inte går att uppleva på annat vis. Tänker också utvecklingen som skett i mig själv via föräldrarollen. Men fortfarande fruktansvärt plågsamt vissa dagar. Ens upplevelse beror nog mycket på vilka barn man fått. De med följsamma lugna barn kanske inte känner likadant som de som fått hyperaktiva barn med mycket vilja. 

Vi ljuger inte, att vara förälder är ju fantastiskt meningsfullt !!  Sen är det inte alltid kul,  ibland är det jättejobbigt. Det låter som att du är utmattad, kanske deprimerad? Barnen vill ha sällskap skriver du,  vill du inte vara med dina barn? Det låter allvarligt, tycker jag , du bör ta tag i ditt mående så att barnen kan uppleva en förälder som trivs med sitt liv och som trivs med att umgås sina barn . Många föräldrar är nog väldigt stressade, vet inte om du är det? Får du avlastning, egentid? Är ni två föräldrar som delar på ansvaret? 

Vi valde att bara ha ett barn, en del på grund av detta. Varje gång min son fyller år har jag funderat på om jag skulle vilja ha ett syskon till honom och landar alltid i nej, jag tror inte vi har råd, tid eller ork. Jag skulle väldigt gärna vilja återuppleva många delar av graviditeten och de första småbarnsåren, men det är en högst egoistisk känsla. Vi har landat i flera gånger att vi gjorde rätt val. Jag tycker överlag att det är härligt att vara förälder.

Barn är ingen underbar dans på taggfria rosor, det är oftast slit och släp, städa är som att skotta i snöstorm, hålla ordning är omöjligt, allt handlar om mat, städning, medling, roa, styra upp lek, skjutsa till aktiviteter och tjat, tjat om påklädning, tjat om avklädning, tjat om att inte släppa kläderna i hela huset, tjat om annat, när dom väl somnat hade man tänkt sig lite egentid med hobbyn, underhåll av fastighet, samliv med frun m.m. men den tiden spenderas oftast orkeslös och trött i soffan.

Förstår precis vad TS pratar om.

Jag har 2 barn med dryga året emellan, nu när den yngsta snart fyller 5 så börjar jag känna att livet så sakterliga börjar ljusna igen.

"Småbarnsåren" var i min värld som ett blodigt slagfält, man gjorde allt i sin makt för att bara överleva.

Det som räddade mig personligen var att äktenskapet brakade ganska direkt efter att andra barnet kom, vi separerade och barnen har bott växelvist.

vad var det som räddade dig med separationen? 

jo, känner igen det där med blodigt slagfält, kände mer mer stressad än om jag skulle ha befunnit mig mitt i ett krig stundtals.. gör ALDRIG om det igen.

haha, ja så är det.. man får skratta åt det!

men tänker då inte bli någon sån därn förälder som kommer säga till mina barn när de i sin tur får barn att "ni bråkade aldrig" " ni var alltid lugna" o s v för det är lögn!

insiktsfullt skrivet!

jag känner likadant.

det är inte värt det.

bra reflektion, känner också att jag har utvecklats som person och skulle inte vilja ha det ogjort. mina barn har blivit fina individer som säger att de älskar mig och spontankramas dagligen. jo älskar dem med... men slitet? nä! 

Det bottnar givetvis i flera saker.

Att avsluta en dålig relation gör ju givet sitt till.

Men tänker jag rent föräldraperspektiv så blir ju den stora omställnignen att man efter separation fördelar föräldraansvaret som så att jag delar av tiden får ta fullt ansvar över barnen, då kan man gå "all in" och enbart existera för att serva barnen när man vet att om några dagar så kan jag pusta ut och bara ta hand om mig själv.

Lever man som jag i en, som jag upplevde det, ojämställd relation så är det faktiskt att föredra att själv ta hela ansvaret över barnen halva tiden, än att leva tillsammans och försöka fördela avsvaret över barnen jämt mellan sig hela tiden.