När familjen triggar ens ångest

Har inga råd att ge. Vet att det inte hjälper, men vill ändå att du ska veta att jag läst din text och önskar att det går att förändra din situation.

Med tanke på att alla tre av barnen har diagnoser, finns det möjlighet att ansöka om avlastning? Har du kontakt med andra föräldrar till barn med samma diagnoser? Anhörigstöd, någon lokal förening för familjer med barn med samma diagnoser?

Jag skickar styrkekramar och tänker på dig. Hoppas att andra som svarar kan ge mer konkreta råd. 

Ansök om stöd från soc, släpp ALLT som inte är nödvändigt för barnens välmående (mat, kläder osv) och fundera på om ni inte borde gå isär. Har man en partner som inte stöttar en känslomässigt så mår man mycket sämre än om man är själv. Dessutom förväntas han då ta sitt föräldraansvar också och ha barnen vissa dagar, då kan han ibland ha alla tre samtidigt och du får helt lugn och ro.

Dra ner på de vardagsgrejer du kan som en start. Sluta städa, laga ingen mat de dagar du säger det är hans tur. Alla får ta en knäckemacka om han inte lagar maten. Etc. Sen efter tre veckor pa dett sätt kanske han är mer mottaglig for ett samtal.

Jag har redan skalat ner på det som går, något min man ständigt pikar mig om... Det spelar ingen roll vad jag säger, han kommer inte hjälpa till mer. Han vägrar tex laga mat, trots att jag bett honom flera gånger.. Det enda han gör hemma är sånt som inte gör någon skillnad till eller från i vardagen, så gör inte jag resten är det barnen som blir lidande.

Det skulle kännas så fel att kontakta soc... Han skulle dessutom bli vansinnig om jag öht pratade med någon om det här. Han tycker att jag överdriver och är orättvis som tycker att han ska göra mer. 

Jag vågar inte tänka på hur det skulle vara om han var ensam med dem, han vägrar tex hjälpa dem med tandborstning och dyl och anser att de ska klara sånt själva.

Då finns det bara ett alternativ och det är att gå isär. Han vägrar laga mat...? Så han låter hellre sina barn svälta än att bete sig som en vuxen person...? Fy fan så lågt.

Soc kontaktar man för att få avlastning, inte som en orosanmälan. Får du ingen avlastning från pappan så måste du ta hjälp innan du själv kraschar! Det är bara en tidsfråga. Han får väl bli hur vansinnig han vill, hade han hjälpt till så hade du inte behövt be utomstående om stöttning.

Barnen måste inte vara hos honom från dag ett när ni går isär, de kan umgås utan övernattningar till att börja med och utifrån ålder borde de kunna borsta tänderna själva, men jag misstänker att de inte kan pga sina diagnoser? Då får man ta det via Familjerätten i medlingssamtal, antingen borstar han deras tänder eller så inga övernattningar.

Så under iallafall 14 år har han varken lagat mat, städat, tvättat eller gjort andra hemsysslor. Du har gjort allt. Och tre barn kom....där varje barn krävde mer än vad kunde forutses. Alltså, så många års rutiner blir ju svårt at vända om på en vecka.....