Pappan vägrar kommunicera kring barnen

Min uppfattning är att så gamla barn tar man faktiskt alltmer via barnen. Lever själv i en bonusfamilj där det är knasigt i kommunikationen med min mans ex. Allt blir lugnast när det går genom barnen. Det var en befrielse när man mer och mer kunde göra det från ca 14-15 års ålder.

I fallet runt er nu 15-årige son tycker jag du ska kontakta socialtjänsten. Då kommer de kalla er båda till samtal. Du kan ringa dem och förklara läget med pappan och att er kommunikation inte fungerar, och att ni behöver hjälp med detta. Du gör då en ansökan (inte en anmälan - en orosanmälan kan läggas ner men en ansökan måste de ta emot) 
Om du och soc enas om att det kan vara bättre med en orosanmälan, utifrån att det inte är barnets bästa att pappan inte vill prata med dig, så kan du göra en då, men mitt tips är att ringa o ch fråga om du kan göra en ansökan. 

Sen antar jag att skolan även kontaktar pappan när det gäller skolfrågorna? De skulle kunna kalla er till ett gemensamt samtal på skolan om just skolbiten. 

Tack för ditt svar!

Är inga problem att ta saker med/genom äldsta som nu är 18 för det har alltid varit mer ordning på honom, men yngsta är omogen, disträ, dålig koll osv. Inte så att han behöver curlas, men man kan ändå behöva fråga lite mera och med tanke på att det inte fungerar i skolan behöver man kanske påminna honom lite mera.
Har ju försökt prata om eget ansvar i flera år, men eftersom det inte går in...

Och jag blir nervös för om sonens beteende på något vis grundar sig i pappans frånvaro (arbetsnarkoman) och pappans ovilja att kommunicera med mig. 
Vissa barn behöver mer stöd än andra och vissa mognar sent. 

Usch! Jag kan förstå att han säkert kände sig ledsen och sårad när du lämnade honom, men även DÅ kan man faktiskt vara vuxen och sätta barnen först och kommunicera för deras skull. Men nu är det ju dessutom flera år sedan ni gick isär, och han har ju en ny, HUR kan han ha så stora problem med att ha kontakt med dig då!? Såklart om saker som rör sonen. Vilken typ!

Kommer själv ihåg hur jobbigt det var för vissa av mina vänner med skilda föräldrar när jag var tonåring. Föräldrar som "kommunicerade" via brev, för gud förbjude att ha ett telefonsamtal med någon man skilt sig från. En annan hade föräldrar som knappt kunde vara i samma rum - minns en skolavslutning där föräldrarna stod i varsin ände av klassrummet och tittade surt på varandra, och deras dotter sprang emellan... Omoget!

Svårt att svara på vad du KAN göra dock. Skulle nog också kunna tänka mig att ett samtal via skolan skulle vara bra, där ni båda deltar. En annan fundering är ju om sonen kanske skulle bo lite mer hos dig, det kan ju vara ganska jobbigt att bo varannan vecka som tonåring, och om nu pappan jobbar väldigt mycket... Så kan han ju vara hos pappan mer när han väl är ledig? Han kanske är en tonåring som mår bättre av att ha ett primärt hem, snarare än att byta boende varje vecka.

Tack för tipset om boendet!

Har precis haft samtal med skolan då det hänt en ännu värre sak i dag och det visade sig att pappan inte svarat skolan på telefon, sms eller mail heller. Mentor var tämligen irriterad...

Vad dåligt av honom! Förstår att mentorn var irriterad.

Har nu mailat kommunens barncentrum och bett om hjälp med samtal eller grupp hur jag kan lära mig att hantera den enorma frustration/ilska som detta skapar hos mig. Det tar sådan kraft och energi för mig och det är inte okej.

Tyvärr har även sista pusselbiten fallit på plats och jag har nu insett att den kvinna som jag höjt till skyarna för att hon verkat vara en bra människa och tagit hand om mina barn med 99,9% säkerhet är den som ligger bakom x-makens rövhattsbeteende. Känner honom efter 25 år tillsammans och vet att det inte är hans ord i sms:en. Och yngsta har talat om att han blir orättvist behandlad mot storebror och bonusbror.