Shit, jag är gravid...

Om du bestämmer dig för att behålla barnet är jag säker på att du fixar det. Om du väljer att behålla så var beredd på att pappan kanske inte blir så strålande glad till att börja med, att bli pappa är ju en chock i sig, så han kan behöva tid att processa saken. Även om ni skyddat er så händer olyckor, det hoppas jag han förstår.

Ett par tankar. Du är 32, en bra ålder att skaffa barn samtidigt som fertiliteten börjar dala redan efter 35, om inte tidigare. Man önskar ofta att vissa saker ska på plats, men nu är det som det är, då kanske man ska ta den chansen. Ekonomin klarar sig, du kan bo kvar i din lägenhet väldigt länge för en bebis behöver inte stor plats. En bebis förändrar tillvaron oavsett när du får den. Om du ska oroa dig för ditt mående kan du lika gärna bestämma direkt att du aldrig ska ha barn, men det låter som en väldigt destruktiv tanke att oroa sig för depressioner mm bara för att du mått dåligt förut. Och du har stöd omkring dig! Det är väldigt viktigt. Och sen kan du så klart vänta tills du har en stabil relation men så länge du har en stadig kk minskar du chanserna för det, åren går, även om du träffar någon i nästa vecka så tar det några år till innan ni lär skaffa barn, kommer det att funka då osv.

Är den här killen någon som du skulle kunna tänka dig att ha barn med? Är han stabil emotionellt? Kan du tänka dig att ha honom i ditt liv de närmaste 18-20 åren, och kanske längre? Är det en sjysst kille liksom?

Jag vet inte men det generella intrycket jag får är att du vill behålla barnet men är orolig för omständigheterna omkring, men om du väljer att behålla så tror jag som sagt du fixar det bra. Frågan är mer om pappan är en vettig person i så fall.

Du har inte pratat med pappan än men ändå definierar du att du blir ensamstående? Prata med pappan är väl det forsta steget. Han kanske vill ha barn!

Hon blir ju ensamstående om de inte ska bo ihop, och är man bara kk:s så lär inte det vara så aktuellt.

Kvinna 32 år som "råkar" bli gravid.
Har svårt att tro det. 
Medvetet eller undermedvetet spökar den biologiska klockan. 
Taskigt mot blivande barnet och mannen/pappan om han inte ser dig som mer än en kk.
Det är ett stort jobb att fostra ett barn, förundrad över hur lättvindigt en del tar det. 

Är det de ungarna som skolan inte kan ta hand om och som ränner runt på stan sen i gäng och kriminalitet...

Mycket kan hända i livet men att inte ens ge barnet möjlighet till att ha 2 föräldrar som lever i kärlek..... Näää.

Vill du vara det barnet? 

Fast vi vet ju ingenting om deras relation. Det finns ju de som är kk och är bra vänner och det finns de som knappt  känner varann. Kan väl mycket väl bli så att han för helt andra känslor för henne om hon skulle fråga. Eller så kanske inte. Men jag tycker hon kan kolla med honom iallafall.

Men du, det är knappt något som är helt säkert.

Tycker du ska behålla!
Du låter som en stabil person med jobb och boende. 

Ett barn kan vara väldigt helande. För istället för att tänka på sig själv, vad ska jag äta?, vad ska jag göra idag?, vad behöver jag? när ska jag gå upp idag? Osv. så blir ens fokus. Vilken tid ska mitt barn till dagis, har barnet ätit frukost? Har barnet kläder osv. Det tar bort fokus från en själv till att tänka på någon annan och ens värld blir större. 
Du kommer få så mycket kärlek tillbaka och du kommer växa som person. 

Men det är mycket jobb med barn. Det kostar inte bara pengar. Utan blod, svett och dina tårar. Världen blir ondare när man får barn. 

Min mamma var ensamstående och det gick bra för mig. 

 

Bra skrivet. Visst finns det fantastiska ensamstående som klarat allt men MÅNGA gör det inte och deras barn får inte samma möjligheter i livet. Din historik av depressioner gör att du bör tänka till. Av den anledningen bör du vänta med barn till du lever i en kärleksrelation inte kk.
En abort är inte ett brott, utan en möjlighet när inte alla pusselbitar är på plats.

För att inte tala om att det kommer bli ännu tuffare framöver för ensamstående!

+1