Måste vara jobbigt vara förälder

Det är utan tvekan det absolut jobbigaste jag gjort.

Samtidigt är det också det absolut bästa. 

Det är en utmaning, att försöka uppfostra småttingar till vettiga vuxna med bra och sunda värderingar. Men tacksam att jag får uppleva den!

Hur vet ni att ni gör rätt?

Det vet man ju inte. Även människor som gör grymma saker som vuxna har varit små barn och har i de allra flesta fall haft bra föräldrar.

Men jag går på magkänsla, är utbildad inom psykologi och pedagogik (bland annat) och har ett stort intresse för mina barn. Jag gillar att vara med dem, visa dem saker, lära dem saker, följa dem. 
Så jag hoppas det blir bra! Och sen är man ju faktiskt fler kring barnen, jag ska inte säga att hela min by är med och uppfostrar dem ("It takes a village") men vi har rätt stor släkt så både jag och barnen får ju ständigt input från andra. 

Är det jobbigt när andra ska lägga sig i hur du uppfostrar dina barn?

Det vet jag inte, det är del av det svåra. Jag resonerar att det jag kan göra är att ge mina barn massor av kärlek och visa att jag finns där om och när de behöver mig. Plus att vara tydlig i hur jag ser saker men kunna vara resonabel om jag har fel i något. 

Det är sällan nån gör det faktiskt. Men då får man ju hantera det som ovan har beskrivit själva uppfostran gentemot barnen. Man får vara resonabel, vara mottaglig, vara öppen för att andra kan ha uppfattat en situation på ett annat sätt och därmed också själv hade löst den på ett annat sätt. Kanske kan jag också lära mig nåt av det?
Jag brukar uppmuntra andra att säga till om mina barn gör dumheter, på samma vis kommer jag att säga till barnens kompisar om de börjar hoppa i soffan eller liknande. Där behöver alla vuxna vara med och sätta gränser på ett tydligt sätt. 

Det är skitjobbigt att vara förälder. 

Att andra lägger sig i är en väldigt liten del i det dock. 
Oro för om man gör rätt, hur de mår psykiskt osv en större del. 

Jag tycker inte det är så jobbigt, faktiskt. Men så har vi bara ett barn också och då blir det sällan betungande på samma sätt som för de som har flera barn. 

Är man inte orolig och överbeskyddande med sitt första barn? Jag tror att jag själv skulle vara sjuk av oro.

Det ligger inte för mig att vara överbeskyddande. Han tar sig själv runt på tunnelbanan och bussen och är 11 år gammal, handlar på torget själv osv. Det funkar utmärkt. Det handlar mer om att han inte alltid hittar överallt. 

Han har någon klasskamrat som inte får röra sig fritt någonstans. Det låter väldigt jobbigt. Mitt barn är en fri pojke. 

Det är underbart att vara förälder! Klart att man är orolig emellanåt, men jag hade inte kunnat haft en bättre tillvaro.

Det jobbigaste är faktiskt när de blir stora, övre tonåren och efter att de flyttat hemifrån. Särskilt om de inte klarar sig så bra som man önskat.

Jag tycker det värsta måste vara att framtiden är så osäker och både djur och natur dör i rasande fart, det måste ju känna hemskt att tänka att det är ju barnen som kommer få ta den värsta smällen i framtiden, det hade jag haft svårt att leva med 

Ja? Undrar du över nåt eller? 

De första 13 år jag haft barn tyckte jag inte det var särskilt jobbig (förutom oron över hur det kommer att gå för barnet, om man har gjort rätt, vetskapen om att man - i mitt fall ensam - är till en stor del ansvarig för hur barnet kommer attt bli och må framöver).
Sedan fick jag mitt andra barn, då blev det jobbigare. Inte i början, men när han blev lite äldre. Ett mycket jobbigare barn på många sätt.

Det tycker jag med.

Har du barn?