Hur mycket jobbigare är två barn?

Mycket jobbigare med ett istället för två? Du menar tvärtom va? Att två är jobbigare än ett?

Två barn är inte som två barn, det är som tusen nya saker att försöka ta med i beräkningen när man steg för steg tar sig igenom sin dag.
Jämfört med ett. Då var det en liten persons reaktioner, önskemål och behov man hade att gå efter och vi var två vuxna. = en kunde alltid komma ifrån och få lite tid för sig själv om hen behövde det, eller åka och handla.
Med två barn så måste man antingen ta varsin = ingen blir barnfri eller så får en förälder ställa upp och ta båda. 

Jag önskar inte bort något av mina barn. Nu finns dom och jag älskar dom. Jag skulle inte kunna säga att jag önskar att något av dem inte fanns. Men jag önskar att vi hade pratat mer om hur det skulle kunna bli, innan nr 2 kom. 

Det blev lättare på många sätt. De två leker med varann istället för en som jämt klängde på mig. Jag är helt ensamstående utan avlastning. Har barnen dygnet runt. Jag har fått mer tid och utrymme. 

Kan inte säga att det är särskilt jobbigt med två barn, vad skulle man göra med all tid utan barn? 

Känns som det lär bli överflöd av tid om några år

For varje syskonpar som leker fint med varann verkar det gå tre par som slåss, bråkar, och får sina föräldrar att slita sitt hår. Sen skaffar de kanske ett tredje iallafall trots att ena maken redan helst skulle separera, och baxnar under alla krav.

Det var både enklare och jobbigare.
Enklare för att jag hade erfarenheten och kunskapen. Med första barnet var allting nytt, och jag visste ofta inte alls vad jag skulle göra. Hur gör jag när babyn är täppt i näsan? Ska de verkligen äta så här ofta? Är det normalt att babyn inte kan sitta i den här åldern? Allt sådant kunde och visste jag när andra barnet föddes, så det blev så himla enkelt.
Jobbigare för att jag var van vid att rikta all uppmärksamhet på ett barn. Nu skulle jag splittra uppmärksamheten på två, och jag räckte inte till. Om jag bytte blöja på babyn, så hittade storasyster på sattyg. När jag lovat den stora att spela ett spel, så vaknade den lille och krävde uppmärksamhet. Jag blev skitstressad i bland!

Det stora plusset i kanten när lillebror föddes, det var att han hade underhållning jämt. Jag kunde lägga honom på en lekfilt, och jag behövde inte roa honom. Storasyster sprang runt och lekte, och det räckte som underhållning för honom.

Nej jag fick ingen chock efter första barnet och ingen  tvåbarnschock heller. Tyckte inte det var särskilt mycket jobbigare med 2 än med 1 barn. Mina barn är ganska nära i ålder så behövde liksom inte ändra så mycket på vanorna, andra barnet hängde mest bara på och allt jag redan gjorde med ett barn gjorde jag med två barn istället så tyckte inte det blev så mycket mer jobb. Har tre barn nu och har inte fått någon ?trebarnschock? än heller. Tycker än så länge inte att 3 är jobbigare än två, eller ett. Största skillnaden är att det är mer som ska med ut - dubbelvagn, blöjor och ombyte till fler än 1 osv. Samt att det ju tar lite längre tid att klä på 2 barn ytterkläderna än 1, borsta 2 barns tänder istället för 1 barns osv.

Det är absolut jobbigare!  Men samtidigt så är det oerhört värdefullt att de har varandra.
Jag har fyra barn,  det äldsta är mycket äldre än resten av barnaskaran.
Tvåan och trean är det 1 års åldersskillnad på, och fyran kom tre år senare.
Jag ångrar absolut inte att jag skaffade ett barn till, hade jag ångrat det så hade jag inte skaffat ytterligare två till sen

Fick ingen tvåbarns-chock, tvåan var en sån naturlig del av familjen direkt, men vi har över 3 år mellan så har inte behövt hantera två bebisar samtidigt. Så småningom kunde de däremot sysselsätta varandra och ge oss lite fritid och fria händer, det var lyxigt. Efter några år började de dock tjafsa en del också så det var upp och ner som det är med barn. Vi skaffade t o m en trea! Och ingen trebarns-chock fick vi då heller.

Nej det blev inte jobbigare - kanske lite känslomässigt innan den andra föddes då jag hade svårt att förstå hur jag skulle kunna älska den andra lika mycket, vilket såklart inte var några problem. Praktisk lite jobbigare var det med fjärde barnet med bil, hotellrum osv... Ångrar något? Nej, verkligen inte

Jag tyckte det var jobbigare när nummer 2 kom - han kom 15 mån efter nummer 1. det gick från att kännas hur lyxigt som helst att vara föräldraledig till en sömnlös och utmattad situation med två barn som båda var så små att de behövde nästintill 100% passning. Att nummer 2 kom så tätt in på var inte direkt planerat då mensen inte hade återkommit så vi trodde vi var relativt säkra. Men, han var varmt välkommen när vi upptäckte att jag var gravid. Vi hade tänkt oss ett syskon men kanske inte så tätt.

Extremt mycket jobbigare med två! Men det beror i vårt fall på att vår första var så otroligt lättsam och tvåan var hnb:are. Från en unge som åt, sov, var nöjd jämt och hängde med på allt till en som var missnöjd all vaken tid, aldrig sov utom i knät och extremt uselt, vägrade åka vagn, hade kolik, kräktes och inte gick ha med sig. Fast jag sov ju 2-3 timmar per dygn så att åka iväg var ändå inget jag gjorde frivilligt. 

Men ångrat oss- aldrig! Tvåan var en total bonus vi inte räknat med eftersom ettan tog över 10 år att få.

Jag känner igen mig, jag valde också ofta bort att åka iväg för det var sällan värt. Vår etta var hnb, tvåan inledde med 9v kolik. JIPPI!
Men man får det man får och vad man än får så får man ju liksom bara hantera det. 

De som inte upplevt såna barn kommer aldrig förstå. Än värre i vårt fall eftersom vi ju faktiskt nästan levde som vanligt när ettan fötts. Jag tom jylpyntade hela huset, vi hade gäster, åkte iväg. Med tvåan visste jag knappt vad jag hette. Sån sömnbrist gör en korkad till slut. Jag läste inte en bok, ja inte ens en tidning för jag fattade noll. Gäster var bara att glömma. Vissa blev tom sura på oss. Vår kära lilla hnb:are är fortfarande en handfull mellan varven, men de växer ju upp dom också. 

Jag tyckte att det var en större omställning att få ett barn. Tvåan hängde bara på och var med. Jag har aldrig upplevt det som mer jobbigt att ha två än att ha ett. 

Mycket jobbigare att ha två! Två helt olika barn som ofta vill olika saker och vill ha uppmärksamhet samtidigt. Särskilt när de bara nån gång ibland leker tillsammans och har glädje av varann. Är man ensam förälder är det väldigt svårt att ha ordentligt med tid med båda och deras olika behov. Mycket stressande ibland när man har båda  och väldigt lugnt när man hittar på nåt själv med en av dom. 

Ja, det gick lite fort där XD. Det ska förstås vara tvärtom. 

Tack för ett ärligt svar!