Boendestöd utan diagnos?

En autismdiagnos skulle ge mer möjligheter, enligt LSS-lagen. Däremot skulle en ADD/ADHD-diagnos inte göra någon större skillnad. Utan diagnos - eller också med andra psykiatriska diagnoser, är det socialpsykiatrin i kommunen som har hand om dessa människor och som kan försöka hjälpa om man som anhörig hör av sig och ber om hjälp. Det gjorde vi en gång när det gällde indirekt släkting. Hen fick då hjälp med bostad. Hade nån diagnos, det ändrades också till en annan (bipolar, borderline). 

När det gäller socialpsykiatrin så behöver man egentligen ingen diagnos, där är det i regel behovet som styr. Men det kan ju vara så att LSS kan ge fler möjligheter. Om personen är beredd att göra en utredning så kan man vända sig till vuxen-psyk i sin kommun. 

Utan diagnos är hjälp något man får bekosta själv.

Varför inte utredas nu?

Hur kan man skriva så tvärsäkert när man dessutom har fel?!
Förstår du inte hur mycket skada man kan orsaka människor när man ger felaktiga råd eller fakta?

TS: Man kan absolut få boendestöd utan någon diagnos på papper. Det är en insats som är behovsstyrd nämligen. Självklart underlättar det med en diagnos då man vet att olika diagnoser ofta medför vissa svårigheter, men som sagt, det är behovet som styr. Jag har flera klienter som har beviljats boendestöd just pga att de har svårigheter med att hålla ordning, städa, tvätta och laga mat osv.

Om det är just problem med "hoarding", alltså personen verkligen inte slänger något och inte vill att någon gör ordning i lägenheten, så är det väldigt svårt.  Jag hade en syster med den problematiken, hon hade en intellektuell nedsättning. Hon dog innan man hann ta i det ordentligt. Men jag fick höra sedan av någon som jobbar inom psykiatrin, att det är extremt svårt att hjälpa såna människor. Han sa: Det krävs ett helt team för att hjälpa såna människor och det lyckas ofta inte ändå.

I Sverige är den problematiken inte så känd egentligen. Jag har läst en del om det på tyska och på engelska. Det är ofta så att dessa människor har sin trygghet i dessa saker som de inte vill slänga. Och då behöver det inte vara något som man kan tänkas vilja ha. Det kan rentav vara sopor, förpackningar och annat skräp. Oftast finns det ju då också några saker som det hänger minnen på, men de tappar ju också överblicken. Men, min poäng är: Om det ligger till så här så kan man behöva göra en större insats, och så snart som möjligt. 

I regel går det inte att åtgärda allt med en storstädning om personen har stor motstånd mot det. Men, man vet inte. Var bara beredd på att det kanske inte är ett praktiskt problem, att det inte bara är att städa. 

Ja, det ska gå. Jag fick det och jag vet att andra fått mer tillfälligt pga olika orsaker, behovet ska styra. Väntetid för utredning kan vara i flera år så det är inte rimligt ens om man står i kön att vara utan stöd när det uppenbart inte funkar. Att spekulera vitt bland diagnoser hjälper inte utan fokus ska vara på behovet.

Hoarding är som AndreaBD säger en annan sak. Jasmine Harman spelade in en bra dokumentärserie om just detta.

Tack för svar! Låter bra att det är behovet som styr ändå. 

Visst förekommer tendenser åt hoarding men det är främst städning det handlar om.
Och jag vet att det inte skulle hjälpa med en storstädning, det verkar som att personen saknar motor, startknapp liksom, att ta tag i de dagliga bestyren. Ju längre tiden går desto mer övermäktigt blir det ju för en person som har svårt med det redan från början. Det som skulle behövas är en sanering till att börja med och sedan kontinuerlig hjälp, kanske en gång i veckan eller varannan vecka.

Personen bor i ett annat landskap och jag har inte varit där men en annan släkting har besökt hen och berättat. Jag tror inte att hen skulle motsätta sig hjälp, det är alltså inte (så vitt jag tror) ångestdrivet i första hand utan snarare att hen inte har de mentala verktygen för att ta tag i det hela. Alltså inte ens att själv söka hjälp trots att hen nog egentligen inser att det är extremt. 

Man får hoppas det - att hen kan tänka sig ta emot hjälp. Jag trodde också att det handlade om att sakna inre motor, när det gällde min syster, men det hade gått längre och hon skulle inte låta någon röra något i lägenheten. 

De allra flesta har generellt insikten, men har ändå ett stort motstånd mot att be om hjälp eller ta emot hjälp. Lycka till, kanske går det ju bra!

För ekonomin så kan man ansöka om god man, det kan till exempel du eller någon släkting bli, eller en vän. Kolla med överförmyndaren i kommunen. 

Många arbetsgivare erbjuder städhjälp mycket förmånligt, om städningen  är största problemet så kan det ju vara värt att kolla upp om det går att lösa den vägen.

Där har du HELT fel.

Han jobbar och tjänar pengar. Hjälp honom hyra in en städfirma. En storstädning och sen regelbundet varannan vecka.

Är det ingen släktning som kan hjälpa honom med ekonomin, tex betala räkningar och ge honom ett belopp varjje vecka. så kolla om han kan få god man via komunen.