Ångest kring namn

Jag kände likadant. Vilket förvånade mig för med första barnet uppkom inga sådana känslor alls utan där pratade vi om namn, bestämde oss för ett och det har passat honom som handen i handsken.
Med nr två däremot känner jag att vi stressade, jag behövde tid och vi var inte överens men till slut tog vi bara ett och det känns fortfarande fel. Barnet går på dagis nu och vet förstås inget annat men om jag fått bestämma hade vi ändrat redan då. Och jag personligen hade inte haft några problem med att förklara eller stå upp för vårt beslut gentemot andra som undrade vad vi höll på med. Det sa jag till min man redan då, skicka frågorna till mig så löser jag det. Men han ville under inga omständigheter byta för "så gör man inte". 
Barnet är dock ingen Y för mig, kommer aldrig att vara. Jag tänker inte så mycket på det längre men det blev helt enkelt fel. 

Jag tycker du ska acceptera att sonen heter det han heter och lobba för namnet A till ditt nästa son (om du får en till pojke) Min pappa ville att jag skulle ha min 6 år yngre systers namn och mitt namn var en kompromiss. Idag är vi alla glada att det blev som det blev, jag gillar mitt namn och min syster passar i sitt. 

Så säger min mamma också, hon tycker att jag är löjlig som tänker på att byta. Men är osäker på om jag vill ha fler barn och ingen garanti att det blir en till pojke. Jag bara känner att den pojken jag väntade på är inte han jag har idag?jag skäms över att känna så. 

Du ska inte skämmas över det och jag personligen tycker inte att man kan hantera namn så. Det är en sak om det visar sig i efterhand att det känns ok för alla inblandade. Men jag hade inte heller kunnat tänka att jag ger ett namn till nästa barn. Det var DET HÄR barnet som hette/skulle heta så! Det kanske inte blir nåt mer barn, det kanske blir ett annat kön, man kanske får en helt annan känsla kring vad det barnet ska heta - som inte har ett dugg med att göra hur man känner nu. 
Så jag är helt med dig, det barnet jag längtade efter och väntade på heter inte så som mitt barn heter idag. Inte i mitt hjärta. Men för oss är det för sent att ändra. 

Vad menar du med sista meningen? 

Men tills vidare kan ni ju annars lägga till namn A som ett andranamn. Då finns det där och är lätt att byta till. 

Vad är det med namn nu för tiden? Det skrivs långa namnlistor, ibland med viss bokstav - innan barnet ens är född ska det bestämmas.... För mig känns det helt hysteriskt redan innan barnet är fött - och sen ska man ändra på ett namn som barnet redan är döpt till...? Ilandsproblem enligt mig - låt barnet ändra själv om hen inte är nöjd, det är ju hen som ska bära namnet

Håller med

Har ni tips på hur jag ska börja acceptera det? Namnet A dyker ju omedvetet upp i huvudet hela tiden, konstant?det är som att jag blivit besatt av namnet! Det är det enda jag tänker på och det vägrar släppa. Nu har jag även fått höra att en vän ska namnge sin son det namnet och jag har blivit så bitter. Det skulle ju vara mitt barn som skulle ha det namnet?

Börja fokusera mer på barnet, lyckan över att ha blivit mamma och att barnet är friskt. Är väl ganska bra att någon annan tagit namnet i din närhet så du kan släppa det, inte kul med samma namn. Det är bara ett namn, finns viktigare saker att fokusera på