Jag och min arbetskamrat

Jag slutar min tjänst snart, det är kul att byta jobb. Har just tagit farväl av en arbetskamrat, och jag har ingen att prata med om hur det känns. Det känns som att skiljas från en person som jag haft en kärleksrelation med och det är en jobbig och konstig känsla. Jag är kvinna och  lever i en mycket varm och lycklig samborelation som på inget vis har gått i stå och min arbetskamrat, hon är gift. Hon har varit min go-to-person i arbetsuppgifter, vi har förstått varann och varandras uppdrag och varit varandra till hjälp och nytta. Ibland långa långa övertidskvällar via Teams, andra gånger ett snabbt besök vid varandras skrivbord. Vi har inte delat hemlisar eller skvaller, men däremot har vi kunnat uttrycka oss helt filterlöst och burdust och snöat in på saker i jobbet tillsammans. Haft kul och en gemenskap som odlats tack vare båda vår oförmåga att släppa jobbet och varandra. Nu när jag toner på det så mina jag henne från en kurs vi båda gick på universitetet, då ovetandes om att vi skulle komma att jobba tillsammans. 

Jag kommer att sakna henne och den gemenskap vi har. Jag beundrar hennes intellekt och arbete, och den kommunikationen och utbytet som vi haft är jag rädd att jag inte kommer att ha med någon annan på det där sköna viset. Vi har sagt adjö, kramats många gånger och i hopp om att ses igen så har jag bett henne att vara kvar när jag kommer tillbaka till vår gemensamma arbetsgivare igen. 

Min tillvaro känns gråare utan henne, och jag vill bara sitta tätt tätt bredvid Alltid rött, alltid rätthenne, dricka vin tillsammans och aldrig släppa taget om henne. 

Mina känslor gränsar till olämpliga, men jag vill inte lägra henne. Jag vill bara aldrig släppa henne och jag tror att jag sörjer på något vis. Skulle gärna ta emot några ord till tröst.