Ni som velade om syskon men skaffade - blev det bra?

Ooooh, följer då jag är i exakt samma situation! Är "gammal" så det måste sättas igång med syskon snart i så fall. 

Stod aldrig i valet och kvalet gällande syskon...men. Det skiljer sig 2,5 mellan mina barn. 
Ur ett förälderperspektiv, att gå från 1 till 2 barn kunde lika gärna varit 1 till 100 ibland, en sån skillnad, men tveklöst värt det. 
Ur barnens perspektiv, de är fullkomligt oskiljaktiga, en sån syskonkärlek att det är helt otroligt. Hade såhär i efterhand aldrig kunnat föreställa mig ett liv där min dotter inte fick sin bror. 

Men gör vad som känns rätt för er, skit I vad utomstående säger. Det är ert liv och era barn, inget annat. 

Jag var inte alls säker på att vi skulle ha en tvåa. Det var min man som ville det. Jag var däremot säker på att jag inte skulle ha ett till barn, förrän det första var stor nog att reda sig själv lite mer. Ingen blöja, kunna klä sig själv, äta vanlig mat, etc. Vi har 3,5 år mellan våra. Jag hade egentligen velat ha fler år mellan, men den egna åldern satte stopp. 

Det blev jättebra! Tvåan följde liksom med, av bara farten. Ettan var stor nog att inte behöva samma typ av omsorg som tvåan och språkligt utvecklad nog att utan problem kunna uttrycka sina känslor och behov. Barnen var i helt olika faser, vilket jag verkligen uppskattat!

Jag kan tyvärr inte vänta längre pga ålder.

Vi vill gärna ha två - men just hur alla ska skämta om att de typ gått under av två har gjort mig orolig.

1 till 2 barn var ärligt talat inte särskilt jobbigt, man vet ju faktiskt hur man tar hand om barn när tvåan kommer. Så även om man får mer att göra med ett barn till, såklart, så är det ändå enklare på ett sätt eftersom man ju vet precis hur allt går till när man gjort det förr. Folk tycker bara om att överdriva.

Jag hoppas ju vi kommer känna det så. Det är dessa ?ja ett barn gick men du ska bara veeeeta hur det är med två, säg hejdå till att ta en dusch nånsin i livet igen HAHA? och berättelser om hur barn två gjorde att man inte sov på ett år; försakade allt man var och är och någon sarkastisk slutkläm om att det väl blir bättre om 7 år om man lever då...

I vårt fall var det alltid självklart med minst 2 barn och vi gick också höra hur mycket jobbigare det var att gå från 1 till 2 än att gå från 0 till 1. 

Kan nog inte säga att jag håller med, i mitt fall var det jobbigaste med båda första tiden med bebis då amningen strulade väldigt för mig och satt fast och ammade timmar I sträck så det jobbiga med det var oavsett antal barn. Vi var också hemma båda två första 3 månaderna, det underlättade rejält. 

När bebis blev 3 månader var allt lite lättare och det gick att åka vagn och hitta på saker med båda.

Vi velade också jättelänge om vi skulle skaffa ett barn till. När första barnet var nästan nio år bestämde vi oss för att försöka och jag blev snabbt gravid. Blev missfall ganska tidigt och vi bestämde oss av olika skäl att inte försöka igen. Några månder senare blev jag gravid trots preventivmedel och bokade tid för abort. Vid ultraljudet visade det sig att det var tvillingar och då kände jag att jag nog inte skulle klara av en, eller två, aborter. Så vi behöll. Nu är vår familj komplett! Om ni vill ha barn tror jag inte att ni kommer att ångra er!

Jag har faktiskt hela fem barn idag, med 6 år mellan äldsta och yngsta. Den ENDA gången ett nytt syskon gjorde att livet _en kortare period_ blev kämpigare var när nr 4 föddes prematurt. Då kom vi hem med en bebis med sond som krävde ganska särskild omvårdnad under de första ca 1,5 månaderna hemma. När femman föddes, också prematur, så visste vi ju också hur den biten går till, och då var inte det heller särskilt jobbigt.

Ibland känns det som att vissa som klagar på hur fruktansvärt jobbiga deras barn är - faktiskt skulle ha undvikit att yngla av sig helt och hållet. De absolut flesta har nog absolut upplevt en viss omställning när ett småsykon kommit till familjen, men inte på nivån som dina bekanta beskriver!