Fler som ska skiljas?

Vi ligger i skilsmässa, tar några månader till innan den går igenom. 13 år av bråk, psykisk misshandel, missnöje osv. Också en del bra stunder så klart, men vi var inte kompatibla, och jag känner mig jättedum som trodde att man kunde mötas i mitten, men han ville inte det. Nu är det jag som får bära hela skulden inför hans bekanta, han kan inte se sin egen del i det här, hur han behandlat mig. Det värsta är att jag är fast i en stad långt bort från alla jag känner, vi har levt totalt isolerade under de här åren och har knappt några bekanta. Vi har ett barn som inte nått skolåldern än så det är lång tid innan något kan förändras på den fronten. Klarar mig ekonomiskt åtminstone.

Jag tänker att man får försöka förstå och förlåta sig själv, att man gjorde det bästa man kunde just då, så gott man visste. Och nu har man chansen att lära sig en läxa för framtiden, göra bättre. Skapa sig ett nytt liv dessutom, det finns så många goda år kvar att leva, träffa någon man blir lyckligare med. Lära känna sig själv, utvecklas, ha roligt.

Du har helt rätt i att livet inte är slut, man får vara snäll mot sig själv helt enkelt. Jag är mitt i skilsmässan så ska tillåta mig att sörja allt en stund till innan det är dags att gå vidare och förlåta dig själv. 

Det kommer bli bra såklart, men just nu känns det mörkt, svårt och lite snårigt..

Ja du lär inte va ensam, många skiljer sig efter semestern och sommaren! 

Vi ligger också i skilsmässan, men här har det inte varit något bråk eller missbruk inblandat, utan min fru har tröttnat.  Men vi bor, äter och sover ihop vi hittar på saker tillsammans med kompisar.
Det är jag som kommer att bo kvar i huset,  och hon letar efter en lägenhet. 
Vi har ett problem och det är att jag har vant mig vid tanken att hon ska flytta, det gillar hon inte,  utan jag tror hon fortfarande vill att jag ska stå vid hennes sida och vara en liten hustomte för henne. 
Hon gillar inte att jag skyndar på processen,  då blir hon sur, jag tror att hon hade tänkt glida ur vårt förhållande lite lätt och att killen hon haft kontakt med skulle stå med öppna armar,  men jag är väldigt säker på att han har brutit med henne,  för jag fick höra att han vill tillbaka till sin ex fru.
Ibland när min fru resonerar så får jag det till att hon är en förvirrad tonåring trots sina 46år.
Jag skulle gärna vilja hjälpa henne att förstå vad hon slänger i sopporna,  men jag kan inte, det går inte att resonera på ett bra sätt.
Men men nu står vi här och jag känner att jag har ordnat med allt jag kan, boende,  bilar kontakt med juristen om bodelning och så ska hon få sina pengar och jag äger huset, så jag hoppas att allt blir till det bättre. 
Men jag har sagt till henne att jag kommer inte att stänga några dörrar om hon på ett ärligt sätt skulle ändra sig, sen kan ju inte det vara i all evighet men ändå. 

Jag håller på att plannera skilsmässa i hemliget. Min man har över våra 6 år radikaliserats på flera sätt, helt tappat fattningen på vissa plan, och sen dotter nr 2 kom i februari blivit våldsam. Inte så pass att jag eller barnen är i egentlig fara, än i alla fall, men jag känner att jag måste ha allt på plats innan jag lämnar.

Nej 

Inte exakt det du frågar efter i trådstarten men tänker att det kanske ger något med erfarenhet från andra sidan skilsmässan. Jag är skild sedan snart 2 år tillbaka och skulle säga att det är viktigt att vara snäll mot sig själv och inte vara så sträng domare över sig själv och det som följer. Det är så lätt att hamna där. Det är tufft och i de flesta fall jag känner till har det tagit tid att hitta fotfäste och stabilitet i tillvaron... och det får ju vara okej. Det innebär ju en stor förändring för ekonomi, hur mycket tid man har över (noll), tid och aktiviteter med barnen etc. Fastna inte i fällan att tänka att du gör saker dåligt eller att det skulle vara ett misslyckande. Det är så lätt att hamna där. Bra om du har någon att prata med kring det... inte bara nu utan även på sikt med alla olika upp och ner som kommer efter det. Inte någon som är bitter och bara spär på det jobbiga, utan någon som kan vara inlyssnande och accepterande.

Jag håller på och separera. Eller vi har precis sagt att det är över, men inte berättat för barnen ännu. Jag letar lägenhet för fullt. Huset ska säljas. Massa att fixa.
Mitt hjärta brister för barnen. Och för att min framtid inte alls blir som jag föreställde mig. Det är en sorg. Men mina känslor för min sambo är borta.

Ungefär samma som här då men jag har flyttat ut för ett tag sedan. Jag kommer att sakna huset och omgivningarna så mycket! Det är en stor sorg att lämna den tryggheten och ett härligt hem.

Jag har precis skiljt mig. Känns skönt. Jag bor kvar och hon flyttade. Barnen varannan vecka. Fungerar bra.

Trivs bra med detta, har ingen vilja om att gå tillbaka.