När blev det enkelt med barn för er?

Mina barn är 2 och 3.5 år. Visst har vi fasta rutiner som familj men det är sååå mycket mer intensivt nu än när våra var 7 mån, går inte ens att jämföra och då var min ena i stort sett aldrig nöjd i den åldern. 

Men rutiner kommer, vi började med fasta rutiner kring 1-årsåldern

Med våra barn så lossnade det vid 2,5 år. Att de sov själv på kvällen och jag kunde gå upp en stund samt att de somnade på samma tid om kvällen. De slutade också äta på natten vid den åldern. Så förutsägbara rutiner. 

Men nu är det andra problem för att de har en egen vilja och åsikter om saker. Så allt är en förhandling. 

Min erfarenhet är att det funkade ganska bra när de var bebisar. Vi matade dem samtidigt (körde både amning och flaskmatning), de sov större delen av nätterna, de var inte särskilt gnälliga eller missnöjda.

Det var betydligt svårare att hålla rutiner eller få tid över när de var 2-3 år, särskilt när de kom i trotsåldern. Mycket mer intensivt! Och oförutsägbart. De ville olika, sprang åt olika håll, sov inte alltid på nätterna, kinkade med maten, att komma iväg till förskolan kunde vara ett helt företag osv.

Det blev bättre när de var 4-5 år. Nu är de snart 10 och mer självgående. Men jag skulle säga att 2-4 var de tuffaste åren hos oss, inte bebistiden. 

4 år ungefär.

Det är nog väldigt olika. Jag upplevde första tiden med barn#1 som väldigt enkel. Han var nöjd nästan jämt, satt gärna med och åt lugnt och sansat när vi skulle äta (när han var gammal nog för vanlig mat).. Vi levde på ganska mycket som vanligt och han "hängde med". Runt 1 år vände det och blev otroligt struligt, då hade han en egen vilja på ett annat sätt, var mer rörlig och betydligt mer nyfiken på omvärlden. Han var med andra ord inte lika intresserad av att sitta på sin plats och pilla på någon leksak så jag tex hinner plocka ur diskmaskinen. Sedan blev det syskon när han var 1,5 år och nu när äldsta närmar sig 3 och minsta lite över året så är det totalt kaos. Inte en lugn stund och man själv får aldrig äta i lugn och ro. Dom sover aldrig samtidigt, en är morgonpigg/kvällstrött och den andra motsatsen. Har man inte 100% koll när det ska ätas mat så flyger det mat över hela köket, barnen bråkar och det är alltid någon som hittar på bus... Hemmet är totalt barnsäkrat - tycker jag, men trots det så finns det tydligen mängder av saker som går att hitta på för att ge oss föräldrar gråa hår hehe. 
Jag hoppas det blir lugnare snart.. Annars säger dom att det går snabbt innan det är dags för barnen att flytta hemifrån haha. 

Gissar att det är olika med beroende på hur barnet är. Min bebis är väldigt sällan nöjd. Det är gnäll eller gråt ofta om vi inte aktiverar, och då måste man bära och byta plats ofta. Så det här med att barnet sover och man själv har tid har jag aldrig varit med om. Antingen sov barnet på mig så jag satt fast eller i rullande vagn - men hittills har vi inte haft en enda sovning där jag kunnat göra något annat eller vila samtidigt i princip - så det är ju det jag sett som mest ansträngande med en riktigt liten, att det aldrig är vila. Nu med lek vägrar barnet vara på samma plats så det är konstant påpassning. Det är ju min erfarenhet.

Vi har som ni har det nu då, inte en lugn stund. Det här med att ?barnet sitter och pillar själv? har jag aldrig varit med om. remot en extrem nyfikenhet på omgivningen och hög, hög frustration så fort det är det minsta som går emot...

Det där är ju så olika, både för att barn är individer och för att föräldrar hanterar det på olika sätt. Och ofta är det stegvis, det går inte direkt från superjobbigt till superlätt, vilket gör att det kan vara svårt att tala om en exakt tidpunkt.

För oss tog det längst tid med första barnet att få in en rutin. Vid fyra månader började han sova hela natten, det var ett steg mot enklare vardag. När han var runt året så började han få rutin under hela dagen, det vill säga han sov inte lite när som helst som bebisar gör, utan han vaknade på morgonen, sov middag, och somnade på kvällen vid i princip samma tider varje dag.
Strax innan året började han också äta "själv", det vill säga han började vilja hålla i skeden själv och öva sig på att använda den.

När nummer två (när storebror var 14 månader) och resten av syskonen föddes så "gled de in i" de redan etablerade rutinerna väldigt lätt. Det är klart att de som riktigt små bebisar inte hade så mycket rutin, men det gick som sagt både fortare och lättare för dem att få dessa rutiner.

Sedan blir det successivt lättare allt eftersom de blir äldre. Jag tycker att femårsåldern är en skiljelinje, då man går från att ha småbarn som ska både passas och passas upp på nästan hela tiden, till en mer självständig individ som kan ta sig ett glas vatten eller leka i trädgården själv utan att man måste vara med.

När min dotter var 4 år så lossnade allt och det blev mycket mindre intensivt. De nattliga matningarna var över, tandsprickningen, trotsåldern och annat som tar mycket tid och energi. Det gick att föra ett samtal och hon kunde meddela sig med ord istället för skrik. 

Ja, barn är ju så olika. jag har hört om många som tyckt att det varit superlätt när barnen blivit 1&2,5 och äldre för då leker dom snällt med varandra.. 
Vissa är enkla som spädbarn, en del när dom blir äldre och andra är antigen enkla eller helvilda hela tiden hehe. 

Rutiner för mat och sov satte sig lite mer kring ettårsåldern. Då å andra sidan började barnet gå och klättra och man kunde aldrig slappna av av den anledningen. Sova hela nätter gjorde ena barnet inte förrän 7-årsåldern. Vaknade ofta på kvällen, så att sitta på kvällen och se film var en omöjlighet under rätt många år. 

För oss har det aldrig varit lätt att ha barn. Det har varit konstant strul hela tiden och vi har haft en hel del kontakt med diverse vårdinstanser sen vi fick barn. Vad som strular ändrar sig. Konstant passning kan tex bytas mot gnagande oro. 

Men parallellt med det är det ju en massa, mys, glädje och kärlek!! 

Vår äldsta var enkel från det han föddes. Åt, sov och var nöjd och hängde med på allt. Nu vid 5 är han betydligt jobbigare än som bebis. Nån försenad trots antar jag.  Vår yngsta dödens jobbig från han föddes eftersom han var hnb:are. Betydligt enklare nu vid 4.  Sen finns det ju vissa saker som blev enklare med tiden vad gäller båda. När de kunde gå och man slapp bära, när de kunde äta själva, blev torra, kunde klä sig själva. Sånt underlättar. 

Allt beror på hur barnet är, min äldsta var ganska nöjd o glad dagtid, eftermiddagarna var det bara famnen som gällde.. o mat varannan timme dygnet runt … småsyskonen var som jag minns det mest glada o lugna jämt…inget så markant som man nästan kunde ställa klockan efter som 1:an  

Men jag tror endel ( inte allt!) av det också beror på att jag då lärt mig att världen går inte under om bebisen får sitta i sin stol/ mitt/ pappas knä en stund o skrika/ vara missnöjd medans jag åt färdigt/ diskade klart eller vad det nu var jag gjorde då bebisen bestämde sig för att hen inte längre hade lust att ligga i babygymmet/ sitta i stolen/ eller …….
och när jag med både mitt kroppsspråk och med min röst signalerade att jag var lugn så blev bebis lugnare …låg affektivt bemötande på bebisnivå