Orolig för min son

Det är tufft, och eventuellt blir högstadiet jobbigt, som för så många andra. Du som förälder kan inte göra så mycket mer än att ha koll, uppmuntra till att man får ta hem vänner tex. Se till att han har något sammanhang utanför skolan också, tex om han tränar något, spelar instrument osv, där han möter andra än dem han möter i skolan hela dagarna. Nåt intresse som kanske kan bidra till det han sen väljer på gymnasiet kan vara bra. 

Men ja, han måste klara sig mer och mer själv ju äldre han blir, som alla andra. Det är ju det ungdomstiden är till för. Man frigör sig från sina föräldrar och börjar vägen mot att skapa sin egen vuxenidentitet. 
Tonåringar tycker det blir otroligt jobbigt om mamma ska "lägga sig i" för mycket. Du får vara lyhörd helt enkelt.

Jag har själv två barn som nu är vuxna och som hade det otroligt jobbigt på högstadiet, speciellt den ena. Hemmasittare, psykisk ohälsa - alla vänner försvann etc.  

Min ena son har alltid varit 'lite annorlunda" i jämförelse, med majoriteten. Men pga av mkt god självkänsla och samhörighet med andra som inte var stöpta i samma form som de flesta - gick det fint. Som tur är finns människor i många olika spektran, de flesta hittar någon dom trivs med. Tror och hoppas din son kommer hitta någon att trivas med. 

Högstadier är ofta lite större och mer varierade än skolor F-6. Ofta kan det vara ett tillfälle att träffa andra som är mer som de själva. Jag var lite som din son som barn, men kom loss lite i högstadiet.

Ja det verkar som om många tycker det är jobbigt i högstadiet. Antingen eller, kanske. Vissa verkar tycka det är den bästa tiden i livet. 

Hur har dina barn det idag? Gick de ur denna tid med hälsan i behåll?

Ja precis! Man hoppas ju det finns andra i hans kommande klass, som också vågar sticka utanför den sk Mallen. Gud vad jag hoppas det!

Vad menar du med att du kom loss på högstadiet? Blev det bättre än innan, menar du? 

Min erfarenhet är att det blir lättare när dom är äldre, absolut. Försök att inte ta ut några sorger i förskott. Din son är fantastisk, precis som han är

Tack! Ja det är han sannerligen! Jag hoppas han ser det själv också! <3

Precis. Man fick nytt umgänge som passade mig, större skola som hade mer "utrymme" både rumsligt och bildligt talat. Jag trivdes bra. Men jag tror det är enorm skillnad mellan killar o tjejer. Killar har ofta mindre behov av det där sociala... Tänker att du som mamma har ett kvinnligt perspektiv. Det är inte säkert att din son ser det som du. men det vet du bäst själv naturligtvis.

Jag tycker inte att man bara ska "lita på" barns förmåga att utvecklas socialt, särskilt med diagnoser kan man behöva extra hjälp. Uppmuntra honom till att inte flamsa runt med sina kompisar så där, att trycka ner sig själv för att få ett par skratt osv. Allt du beskriver om honom skriker uppmärksamhetsbehov och det är precis det som gör honom utstött till slut. Det är bättre att han vågar lita på att han duger, och om han inte gör det så är de inga bra kompisar ändå. Hellre ensam än med falska vänner. Det är en tuff ålder, men det är en dålig idé att stärka ett destruktivt mönster när han är så ung för det är svårt att bli av med senare.

Ja jag har också fått för mig att killar är mer fria så att säga, när det gäller vänskap. Man måste inte tillhöra en grupp/ett gäng. 

Jag håller med om att OM man känner att man måste kämpa för att få uppmärksamhet eller offra sig själv på något vis, så är det inga bra vänner.

Just tonåren är ju så tuff i sig, med alla fysiska och psykiska förändringar i kroppen. Det sista man behöver då, är väl att bevisa för andra att man duger. 

Jag tror vi föräldrar behöver bli bättre på att lyssna på vår son och visa honom att det han säger, är viktigt, oavsett om vi håller med eller ej. Där brister vi nog kapitalt tyvärr.