Bebis gråter aldrig

Vill inte oroa dig i onödan.
Har ni kollat hörseln på barnet o var det utan anmärkning?
Döva barn brukar inte skrika / låta eller slutar med det pga att de inte gör sig själva?

Tack för svar! Ja eller alltså de gjorde ju sånt där hörseltest när han var nyfödd och där var det inga anmärkninga. han ger respons ljud och jollrar mkt. Tycker om när vi sjunger för honom. Så jag skulle bli väldigt förvånad över om det var någonting med hans hörsel 

Vårt första barn var sådan. Hon grät aldrig och vi var snabba på att läsa hennes signaler. 
Andra barnet grät hela tiden.

Så här i  efterhand kan jag tycka att vi var för snabba med att tillfredsställa hennes minsta lilla rynka mellan ögonbrynen. Hon fick aldrig kämpa med något för vi var där och fixade. Jag är säker på att ert barn inte tagit skada av promenaden, men förstår hur det känns. Nu vet du att svärmor gör som hon vill och inte läser signalerna, så kan du anpassa dig efter det.

Första barnet grät aldrig, gjorde massor av ljud dock (inte joller utan mer gnäll). Andra barnet skrek bara ner hen föddes, första gången jag hört en bäbis gråta. Sen har de bara varit gnäll. Dom flesta bäbisar "gråter" inte utan gnyr å gnäller mest. Inget fel på något av barnen 

Ja det har jag också vart inne på, om jag kanske är för snabb med att tillgodose bebis. Min först födde var en riktig high need baby, och skrek av minsta lilla. Skrek högt och tydligt. Så jag tror jag lärde mig att vara beredd på Sekunden med henne och så har det bara hängt kvar till bebis nr 2. Men samtidigt får han ibland vänta pga vi har denna krävande treåringen också. Men trots att jag ser och hör att bebis är missnöjd och ligger och gnyr så utvecklas det inte till skrik. Vilket många tycker är skönt. Men jag vet ju ändå att han är missnöjd ändå. 

hur har ert lugna barn blivit nu? Jag menar är hon fortfarande av det tystare slaget eller så? 

Båda våra barn har varit väldigt lugna och snälla (den yngsta slutade skrika efter något år). De har aldrig haft någon trotsålder att tala om, bara ett par utbrott var under uppväxten. De är 7 och 10 år nu och väldigt bra på att prata, diskutera, säga vad de vill och accepterar ett "nej" om man förklarar varför.

Problemet med äldsta var i början tex att jag lyfte upp henne så fort hon inte ville ligga ner, jag hämtade saker hon ville ha osv. Hon satt still och jag var hennes "betjänt". Hon lärde sig inte åla eller krypa förrän efter hon lärt sig gå. När hon ville röra sig sträckte hon fram händerna och från ca 7 månaders ålder gick jag runt dubbelvikt och höll henne i händerna hela dagarna. Hon ville ändå inte släppa mig och gå själv förrän vid 1 år, så det var jobbiga månader. Det hade nog varit bättre om hon fått kämpa och åla sig iväg. Hon är fortfarande rätt bekväm av sig och vill bli uppassad (men nu sätter jag stopp lite mer). Hon ger också upp rätt fort om det är något hon inte klarar. Då tappar hon intresset och kämpar inte för att lära sig.